Titta, ögat, på den allra första bilden vi skapade tillsammans. Är fortfarande nöjd med det. Irisen. Pupillen. Det gröna ögat som förtvivlat ser ut över en värld som blir allt mer utsatt för de uppenbara effekterna av klimatets förändrade beteende. På grund av människans oförmåga att hålla sitt beteende måttfullt och i proportion till jordens begränsade - och numera uppenbart sinande - resurser.
Det har blivit många djur, på våra små miljömedvetna alster. Djur som kämpar. Instängda på olika sätt. Kvävda, tystade. Inburade, inmurade. Hämmade av människors teknikhets och så kallad nödvändig utveckling.
Men här finns också själva mänskligheten avbildad, som här där den fortsätter att bolla och bolla med jorden. Trots att det, bokstavligen, brinner i knutarna fortsätter bråken om sol, vind och vatten och andra naturkrafter.
Det är dags för en mellanlandning igen, en tillfällig sammanfattning, ja, en inventering. Minns ni hur många det var senast vi räknade alla våra A4:konstverk?
Tror bestämt att det var drygt hundra då eller så. Så, hur många har det hunnit bli sedan dess då? Gissa gärna.
Vågar ni inte? Är ni lika rädda som den lilla figuren som har kommit i kläm inuti kopparkapseln som inte höll för kärnavfallets så kallade slutförvaring? Och tror ni mig om jag berättar att det var en slump att fliken som jag rev fram visade just siffrorna i nedräkningen ni ser här? Jodå. Vi använder ju oss ofta av baksidor till redan använda framsidor, som diverse musikövningar och diagnostiska prov. Här stämde det jag rev fram verkligen med känslan i verket ifråga.
Visst har jag lyckats fånga skräcken många av oss känner inför devalveringen av kärnavfallets potentiella livsfara? En dag i framtiden kommer någon att få tvätta den byk som samtiden vägrade att ta hand om själv.
Det finns bara ett sätt att förhålla sig till energiåtgången, i stort och smått, genom att försöka minska den så mycket som möjligt. (Kanske bäst att jag stänger av datorn här och nu då? Haha. Nej, så ska vi inte överdriva och raljera runt allvaret med energins debet och kredit, men vi måste tänka oss för, inte bara köra på.)
Alla måste bidra. Särskilt de länder med mer ekonomiska resurser måste bli bättre på att sätta exempel och få sina invånare att vilja kliva på det åtstramande klimat-tåget här och nu. Helst igår.
Vi måste lyssna på expertisen, verkligen lyssna. Och sedan sträcka ut våra vardagsarmar så långt var och en av oss orkar, förmår och kan. Bläckfisken är säkert beredd att låna oss en klimatsmart hand. Eller arm. Eller två.
We do not have time. Den heter så, den allra första bilden vi skapade med fokus på mångfald och bevarande av djur och natur. Re-nature. Gröna städer, de läste jag om så sent som idag. Vi måste bygga städer som lindrar hetta. Vi måste återplantera det som en gång fanns naturligt.
Visst är det konstigt hur vi människor krumbuktar och far fram? Hur den moderna, industriella och postindustriella mänskligheten verkar ha glömt det allra mest basala och naturliga - att leva på de resurser som finns. Att inte leva utöver sina tillgångar. I hur många år till kan överexploatering och masskonsumtion förbli ett altare som alltför många människor vägrar sluta tillbe?
Jag bara undrar. Mannen bara undrar. Bläckfisken bara undrar.
Sköt om er.
Och er lilla del av den storartade planeten.
/helena
ps Etthundrafemtiotre. Plus fyra som fortfarande ligger på tork. Och min absoluta favorit - Gretorna - som sitter på väggen i köket. Den som visar på de engagerade ungdomarnas blodiga munnar och svarta näsborrar - och alltför snurriga och invecklade tankebanor. En evolution den nya generationen har varit tvungen att genomgå för att få en förstockad vuxenvärld att förstå allvaret i det som ibland kallas för kris. Klimatkris. Det känns för futtigt att kalla det så på något vis. När det faktiskt handlar om de ungas framtid. Om de alls ska ha en framtid att leva drägligt i.
Börjar ju nästan bli lite massproducering här då. Kanske bäst att vi drar i den konstnärliga handbromsen? Nej, det finns alldeles för mycket att säga i frågan. Frågorna. Och alldeles för många baksidor att återanvända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar