Det viktigaste är väl att (åter)vinna sig själv

"Jag förlorar aldrig. Antingen vinner jag eller lär mig något."

Jag vet inte säkert, men det påstås att det var den mest förlåtande man som gått på den här jorden som sa det: Nelson Mandela. Och det låter onekligen som något denna framstående förebild skulle sagt. Om förlåtelse och "nu-ser-vi-framåt-anda" skulle ha ett ansikte, då vore det just Mandelas, tänker jag. En av vår tids stora. Den störste försonings- och fredsivararen någonsin?

Ibland kommer jag på mig med att längta efter honom. Tänker saker som: HAN kanske skulle kunna prata reson med Putin? Om någon skulle kunna resonera med en av världens just nu mest oresonliga - och farligaste - män, så skulle det väl vara Nelson Mandela. Han skulle kanske kunna hela det som blivit halvt? Få Putin att förstå att han utsätter så många människor för livsfara nu. Det kämpande ukrainska folket i första hand, men också så många andra människor runt om i världen. Människor som redan lever i andra konflikter och krig. Människor som redan lever i områden drabbade av torka och svält. Men också många många fler människor som riskerar att hamna i onödig svält, sjukdom och dödliga umbäranden den närmaste tiden - om inte Putin tar reson.

Snälla Nelson, kom tillbaka - vi behöver dig!

Orkar vi med så mycket djup? Nej, egentligen inte. Vi vill slöa nu. Känna vinden i håret och solen mot nosen. Men vi måste orka djupdyka ibland också, för vi får inte glömma att det måste bli ett slut på det här kriget.   

Kanske bäst att vi simmar upp ändå? Snorklar lite lätt en stund bland lättsamheter som fotbolls-EM och annat mys. Där kommer ju citatet väl till pass. Att finna någon mening också när man förlorar (även om vi givetvis hoppas och tror att våra egna blågula kvinns ska vinna hela klabbet!).

I krig finns inga vinnare. Den mest sanna devisen om våld som finns? Lär sig något gör man ju alltid, antingen man vill eller inte. Men krig och dödligt våld är aldrig värt priset för att lära sig något. Det måste vi väl alla vara överens om?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ons Jabeur. Det här inlägget tillägnar jag henne. Den framgångsrika tunisiska tennisspelaren sägs vara den första kvinnliga afrikanska spelare som går till final i Wimbledon. Kan det verkligen vara möjligt? Det var på tiden! (Och jag hör riktigt hur ljudligt vår djupt saknade Nelson M nickar från platsen där han befinner sig nu. Rest In Peace.)