Vet inte riktigt vad det är som får mig att nörda in så mycket på hästar just nu? Och så blir jag så extra själaglad av att upptäcka vackra, lite otippade, kombinationer. Som det gamla lövfatet från förra sekelskiftet och hästen från Helsingborg. Deco, närmare bestämt, i Rosa Ljungs 1970-80talsdesign. Vet att jag visade er den då, när jag vinterrosig och glädjerusig hade galopperat hem med den ifrån Emmaus, men jag tror bestämt att vi måste ta en titt till. En närmare titt. Det är först när de kommer så här nära varandra som man verkligen förstår att de hör ihop på något vis - lövet och hästen. De har, bland annat, sina sköna krackelerade ytor gemensamt. Kära krackeleringar! Jag skulle kunna skriva ett helt brev till er, mina rara små sprickor! Men det ska jag inte göra. Inte nu.
Nu vill jag bara säga att det gör mig på så oändligt glad att tänka på, att konstatera faktum, att vi faktiskt är många som uppskattar livets små skärvor. Att vi är många som ser det vackra i det spruckna, och i det skeva!
Det här med att jag snöat in på hästar blev förstås inte bättre av att mannen höll på med en sådan söt liten låt häromdagen. En söt låt, om att vara ful (!). En låt av Jojje Wadenius och B Lindgren. B:et måste väl stå för Barbro va? Tror att han, mannen alltså, ska spela den ihop med sina elever sedan. Och jag råkade gå förbi hans skrivbord precis när han skulle skriva ut den crazy/gulliga texten. Mitt bland öron som står ut och fräknar och allt vad det är, så står det en skruttig häst i en hage.
Hästar. Sprickor. En fulsöt barnvisa. Mm, det var nog bara det.
:)
/helena
ps Och en Kvinnodag i raskt antågande! Vill passa på att hylla den aldrig sinande kvinnliga kreativiteten! Heja! Heja! Vågar jag kanske till och med säga; heja oss? Heja oss! Jag vågade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar