En liten fågel viskade. Och det kom ett mail.

Min fina ljusfågel, i blästrad furu har jag lärt mig nu. Tack vare Dag som såg min öppna fråga angående vem upphovsmannen Nils Strandin var. Dag skickade mig ett mycket upplysande och intressant mail. Om ljusfågeln. Och om sin far. Jag bad snällt om att få publicera det informativa mailet i sin helhet, så att ni också kan ta del. Och det fick jag! Så här kommer det:

Hej Helena;
Googlade mitt namn häromdagen och råkade hamna på din blogg från den 25 sept 2012. Du beskriver en liten träfågel du hittat på Emmaus och undrar vem Nils Strandin är. Jo det är min pappa. Jag kan berätta något om hans liv och verksamhet.
Nils Strandin 1917 - 1998. Konsthantverkare och konstnär i Hemsjö, Alingsås. I huvudsak autodidakt. Material var blästrad furu, ädelträ, tenn, emalj och oljemålning.
Mina föräldrar gifte sig 1941, bosatta i Göteborg. Pappa arbetade som polis och mamma som kontorist. Samma år köpte de ett torp ca 10 km söder om Alingsås, kallat Högås i Hemsjö socken. Pappa vantrivdes som polis och han gick kvällskurser i teckning. Men anställningarna gav försörjning i en osäker tid. En planerad renovering av torpstugan blev till rivning och nybyggnad år 1944. Året efter flyttade de dit och byggde till en ateljé’. Mamma slutade sin anställning och tog hand om hem och trädgård. Pappa drömde och planerade för ett helt annat liv än att vara polis i Göteborg och från år 1947 har han enbart försörjt sig på sitt hantverk. Det var knapert många gånger, men genom händighet och hårt arbete har det lyckats. Pappa byggde hus själv och gjorde maskiner för träbearbetning. Gjorde också möbler till hemmet - i sin ungdom hade han varit lärling till en möbelsnickare.
Under 1950-talet var han medlem i Älvsborgs läns hemslöjdsförbund och försäljning skedde genom dem. Från år 1960 reste han själv och sålde till hemslöjdsbutiker i södra Sverige. Efter ett litet farsarv år 1966 lyckades han bygga upp ett litet lager och inreda utställning och butik i ateljén. Från detta år var all försäljning hemma under namn Konsthantverksgården.
De första åren som konsthantverkare var trevande i form och material. Det mesta var prydnads- och nyttosaker för hemmet. Det kunde vara t.ex. skålar, askar, servetthållare och ljusstakar. Skålar var ofta i körsbärsträ, men även i utländskt mörkare trä. Han gjorde en del intarsia arbeten. En del var täckmålad björk. Så kom han fram till sin metod för blästrad furu som blev viktigt hela 1950-talet. Det formade trästycket brändes med låga tills ytan var helt sotsvart. För att få en len brun yta använde han sedan en fiberborste och för att få en ljusare yta med tydlig ådring använde han en stålborste. Det mesta formades till olika djur. Under 1960-talet arbetade han mer och mer med smycken. Det började i ädelträ med intarsia. Fortsatte i tenn och slutligen i emalj. För att få ökad lyster brände han in en tunn silverfolie mellan emaljlagren. Emaljsmycken var det viktigaste från ungefär 1965  och 10 - 15 år framåt. Under 1970-talet började pappa teckna och måla med kritor. Först utan tanke på att sälja. När han började tro på sig själv övergick han till oljemålning och ställde ut i ateljén. Måleriet blev allt viktigare och kan sägas vara dominerande under 1980-talet. En cancer år 1986 försvagade hans skaparkraft och de lämnade Högås år 1992.
Pappas målsättning var alltid att göra det han såg som vackert. Han deltog ett par gånger i utställningar anordnade av kulturnämnden i Alingsås, men hans strävan var aldrig att nå kritikerframgång och berömmelse. Här kan man ana att han tog distans till polisarbetet men också hans bakgrund som självlärd. Lokalt rönte han stor uppskattning och det var många människor som såg det som en given utflykt till Högås för att njuta av vackra saker men också av hus och trädgård som en helhetsupplevelse. Lokaltidningen gjorde flera reportage under åren. När vägar på landsbygden skulle namnsättas yrkade några lokalpolitiker att vägen upp till Högås skulle få namnet Strandins väg och så blev det.
Bifogar en bild med några få alster ur hans verkstad.
Med vänlig hälsning
Dag Strandin



Fotot är lånat, och publicerat med tillstånd, av Dag Strandin

:)
/helena

ps I mitt svarsmail påpekade jag, lite försynt, det faktum att jag nästan aldrig tror mig ha sett signaturen Nils Strandin och Hemsjö Konsthantverk på någon av mina många, långa secondhand-turer (mer än när jag hittade min lilla fågel då förstås). Trots att Alingsås ligger så nära Borås, där jag bor. Min gissning var - och är - att det beror på den starka formkänslan hos objekten. De som har turen att ha en sådan här fin "djurfigur" i sin ägo, vill nog helt enkelt inte släppa dem ifrån sig. Så är det åtminstone för mig. Men så fick jag för ett tag sedan, av en slump, syn på den här bilden inne hos Anna. Och visst måste björnen vara en "Strandinare"? Och kanske också den lilla på fot? Får nog ta och fråga Dag om det.