Visst kunde det hända att hon fick lust att lyfta luren. Att hon kände en ilning i magen av förväntan att få dela med sig. Av ditten och datten. Av strunt- och struntsammasaker. Av allt. Av allt som finns och ibland bara vill bubbla över. Pysa ut som ångan ur ett strykjärn som borde ställts i cleaning-läget för länge sedan.
Men. Det var ändå aldrig hon som svarade numera. Visst, tekniskt sett var det Hannas röst som hördes i andra änden. Man kunde åtminstone ana att det var hon. Fast det kändes att inget var riktigt på riktigt längre.
Alla hjärtligheterna var konstruerade. Påklistrade. Dittvingade av ett systerskap som visserligen fortfarande fanns, men som hade förlorat sitt syfte, sitt existensberättigande. Ett slags fejkförhållande var vad de hade kvar av alla de tidigare årens förtroliga samtal och stolliga, spralliga, bubbliga infall. Det var nästan för sorgligt för att vara sant. Men det var sant.
Hon visste inte vad som gått fel. Vad som hade förändrats. Kanske var det bara tidens gång. Allting förändras, påstås det. Saker som man inte vårdar tappar sin glans. Systerskap som inte putsas slutar kanske bara att skina en dag. Bara så där.
Åh, alla de där småsakerna som kunde påminna en. Som kunde föra en bakåt. Helt utan förvarning. Denna gången var det något i ett fönster.
Sedan var det förstås mammafaktorn. Den kunde man aldrig räkna bort. Deras kära mor hade alltid varit en vattendelare. Inte hela tiden kanske, inte när de var riktigt små. Men de senaste tio åren hade de tagit parti för olika saker.
Hanna hade ställt sig på mammas sida och hon själv hade mest ställt sig vid sidan av allting. Hon föredrog att se allt från sidan. Betrakta skeenden på lite avstånd. Inte från ovan. Det var mera som om hon kunde koppla av och på en sidoblick. En hastig blick snett bakåt. I döda vinkeln. Sedan en lika snabb huvudvridning framåt igen.
Konstigt egentligen, att det inte var i nacken hon hade ont.:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar