Parapluto

Fattar ni hur fantastisk hjärnan måste vara, som varje dag, varje dag (!), tvingas töja och bända och stretcha ut varje liten grå cell, bara för att vi ska kunna tänka på allt vi alltid måste tänka på? Just saying.

Tänkte att ni kunde titta på den lilla sötnosen ovan, medan jag försöker tänka klart. Klart klart klart t-ä-ä-ä-änka klart. Som ljuset, ni vet. Låt det få lysa klart. Låt mig få tänka klart. Äsch. Det blir ju ändå aldrig klart däruppe, på övervåningen. Hur man än bänder och böjer.

Så, vad är det då som snurrar som värst däruppe just nu? Jodå, allt från livsviktiga frågor som vilken färg det ska vara på adventsljusen till om jag äntligen ska lägga på den gröna duken, eller inte. Och så funderar jag på poesi, som så ofta. På dess kraft. Helande, läkande, stärkande kraft. Och dess många gånger inneboende uppfostrande förmåga. På dess brobyggarkrafter. Överbyggarkrafter.

Läser ett mail från Forum för poesi och prosa. Hittar, där någonstans bland de informativa raderna, den underbara formuleringen; ingen människa är en ö. En formulering som alltid får mitt skallben att sjunga och gå i spinn!

Trycker mig vidare, och ser att det är poesidag på gång i Göteborg. Redan på fredag?! Aha. Hade inte koll på det alls faktiskt. Låter kul. Men vem hinner det? Hm, jo kanske, om jag möblerar om lite på det röriga hjärnkontoret. Ställer läsfåtöljen längst fram istället. Och låter de andra tankarna vila sig lite. Låter dem lägga sig ner en stund. I hundkorgen då kanske.

:)
/helena

ps Vet att ni har sett den lilla "skotten" förut, men kunde inte låta bli att låta henne löpa in här en gång till. Den är så välgjord - den lilla smulspaden. Tänk vad mycket praktiskt - och vackert - som tillverkades till hemmet förr. Borste och spade att sopa upp kaksmulorna på bordsduken med. Det är annat det, än brummande, fula bordsdammsugare.