Måste bara, på något sätt, få er att försöka förstå. Få er att fatta.
På något sätt måste det ju gå, men hur? Hur ska jag kunna förklara?
Hur ska jag få er att förstå, exakt, e-x-a-k-t, hur fin den här blusen är? Hur fin som helst!
Ett stycke drömsk polyester, som lyser och skimrar som siden.
Påminner om en trädgård sent i augusti. Eller i september. Blåa blommor och cerise. Mot nattsvart botten. Med en blyg måne som försiktigt viskar fram allt vackert ur buskar, trädkronor och rabatter.
Ni behöver inte vara oroliga, jag ska använda den utanpå, som en slags kofta, med en mjuk och skön bomullströja under. Syntet är ingen höjdare att ha direkt mot huden, men det håller ångan uppe, så att säga. Blir varmt och skönt, bara det inte ligger dikt an mot det torra, tunna vinterskinnet så.
Funderar på att behålla axelvaddarna. Känns som att vi - som vill fortsätta att hålla våra hjärtan öppna (nej, Herr Reinfeldt var/är inte min största idol, men det hände ju att han sa något klokt ibland...) inför olikheter som berikar, jämlikhet, frihet, broderskap, systerskap och solidaritet - kan behöva lite vassare armbågar och bredare axlar framöver. Bredare axelparti. Eller vad tror ni?
<3
/helena
ps Scrolla nu upp igen, och räkna hjärtan. Tror det syns två, minst. Bästa vintage-blusen har förstås små hjärtan instuckna här och var, i sitt mörkertrotsiga, blomstrande landskap!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar