Här är den: Sommarens bästa bild. Ser att den tyvärr inte blir jättejättefin här i bloggfönstret, men jag kan lova er att den är fin "på riktigt". Kommer ni ihåg när jag trodde att jag hade fångat den? Precis i början av augusti, samma dag som jag stod på den 100-åriga bron och trängdes med en hästtransport.
Den var inte lätt att ta. På båda sidor om vattnet finns stugor. Röda. Och andra. Och jag ville bara fånga det grå. Allt det gråa. Femtio nyanser av grått? Säkert fler. Fast allt är inte grått i det gråa. Kan vara svårt att komma ihåg när man tittar ut genom fönstret en dag som idag.
Fishermen's Blues. En hyllning till The Waterboys låt. Men de har a istället för e. På min bild är de två. Och fördomsfullt nog, tänker jag mig att det är en pappa och hans son. Men visst kan det vara två tjejer. Jag lägger gärna till ett wo framför mina men, som ni vet. Alltid.
Ni förstår säkert varför jag tycker så mycket om den, inte bara för att den inte var lätt att ta, utan på grund av den tydliga symboliken. Människans litenhet inför elementen. Människans utsatthet. Och. På samma gång utstrålar den en känsla av total fridfullhet. Meditativt, vaggande vattengung en vanlig, regnig sommardag. Sinnebilden av ledighet och lugn. Gemenskap, under tystnad.
Men. Det är till alla de som tvingats fly - och fortfarande tvingas fly - som mina tankar främst går när jag ser de två små på det stora vattnet. Det är alla de, som kämpar för att få ett bättre liv, som jag vill hylla med mitt foto. Hylla deras mod. Och så vill jag gärna att vi skänker dem, stora och små, som inte överlevde, en extra varm, innerlig och regnbågsfärgad tanke.
<3
/helena
ps Sedan finns det ett mer personligt perspektiv också. Min pappa har berättat; att han och hans far (som tyvärr dog innan jag föddes) brukade fiska tillsammans när han var liten. På en sjö, i en eka. Därför tänker jag på min far, och hans far, när jag ser den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar