...mig för att jag gav henne ytterligare ett liv? Det tror jag. Hon förtjänar verkligen ett till. För den fräkniga näsans skull. Och för de små rutornas. De blåvita blusrutornas.
Och för de hoppfulla blommornas skull. Särskilt för dem. De, vi, går förhoppningsvis en blomstrande vintage-framtid till mötes.
Med den här klara, öppna, oskyldiga blicken vill mannen och jag passa på att tacka kunderna i våra två lokala ICA-affärer för deras generositet! Era bidrag i mannens gitarrlåda, under helgen som gick (22-23 juli), gav möjlighet till fler barn att överleva och få en något drägligare tillvaro framöver - via Unicef och deras livsviktiga presenter.
Tack!
Och tack till mina trogna, tappra läsare - som liksom jag - har en benfast tro på att världen kan bli lite, lite bättre med hjälp av miljövänliga ambitioner, fantasifull återanvändning, kultur i alla möjliga och omöjliga former, och innerliga solidaritetstankar.
Det finns minsann några drömmar kvar - de vill jag gärna dela med er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar