Hej på er. Hoppas ni har det bra där ute, where ever you are, som man sa på nittiotalet. Här kluddar jag vidare. Den här blev ju riktigt bra, tycker jag. Det syns ju nästan att det är hästar, va? Haha. Fördelen med analog konst - att man inte behöver tveka angående om det är AI som är upphovspersonen.
Jösses ja, på tal om det. Konst- och kulturvärlden darrar inför det digitala hotet. Snart kan den artificiella intelligensen konkurrera ut både låtskrivare och målare. Eller? Nja. Nä. Det tror jag faktiskt inte.
Någonstans har jag en känsla av att det är just den rätta, autentiska känslan i skapandeprocessen som inte går att konstruera på något annat sätt än med hjälp av en helt vanlig, ovanligt intrikat, mänsklig hjärna. En sådan som kan bli hjärntrött och innehåller oändligt många vindlingar. En väldigt mänsklig hjärna helt enkelt.
Även om det bara krävs ett par enkla drag och några välriktade streck, är det känslan för kompositionen som är huvudsaken. Färg och form låter sig inte luras så lätt av några digitala ettor och nollor, tänker jag.
Nej, det här är ingen glada. Och inget trut. Det här är en håll-truten. En sjöfågel med munkavle. Snälla, snälla säg inget om världshavens tillstånd, viskar de som fortfarande tror att mer och mer är rätt melodi. De mänskligt omänskliga rösterna viskar desperat där uppe i sina torrskodda torn.
Munkavle och ögonbindel på havsdjuren som kämpar för att överleva bland allt skräp som de tvingas simma med. Högljudda viskningar bland tillverkande potentater, köpstarka konsumtionshetsare, storföretag och makthavare - alla med ett gemensamt: De har redan sitt på det torra.
Själv blir jag själaglad när jag hittar en gammal galge med min farmors namn på. Funderar vad jag ska hänga där på. Något skirt, vacker och smått underbart, tänker jag. Fast mannens kavaj hänger förstås också bra där.
Förvånade granar? Som undrar varför så många av vägens stålmonster bara dundrar förbi? Nej. Det är bara lite kludd. Några kantiga streck. Och lite färg.
- En lite ledsen mångubbe? undrade mannen. Tja. Nja. Snarare en förvirrad nutidsmänniska som undrar varför allting verkar snurra så otäckt fort ibland. Hur kriget - krigen - bara får rulla på och rulla på. Fast det är tur ändå att det finns de som vågar protestera och vägrar ge upp. Överallt finns de. Vardagshjältar, räddningspersonal och människorättskämpar. Och du. Och jag. Och många andra som försöker göra sitt bästa för att få jorden att snurra rätt igen. Få konsumtionshjulen att snurra långsammare, till exempel. Och aldrig glömmer att det alltid finns de som har det värre därute, de som behöver våra omsorger och omtankar. Även om vi väl alla har rätt att gnälla lite ibland. På Putin och annat verkligt otäckt.
Varje gång jag själv jämrar mig över något futtigt och småförtretligt, tänker jag på mannen som finns etsad på många av våra näthinnor nu. Han. Pappan. Han som satt i ruinerna efter jordbävningen, med sin dotters hand i sin. Sin döda dotters hand.
Egentligen kan man inte skriva något mer efter att ha skrivit det jag just skrev, men jag gör det ändå, för att livet på något sätt ändå måste gå vidare.
Vet inte om det här är en regnbågsfärgad sjöstjärna? Ja, kanske. Men det letade sig nog in en fisk där i mitten.
Från det här hållet ser ni bättre. En raket-fisk? Ja, en fisk med eld i baken. Snart är vattnen för varma för fler och fler av våra vattenlevande djur. Vattendöda djur. Visst låter det trist?
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar