Snackade ju om att visa er lite av vad jag håller på och jobbar med just nu. Och snacka går ju alltid, men här snackar vi verkstad. Här och nu blir det verklighet. Här och nu kommer ni få ta en liten del av bilderna jag har skapat hittills i år.
Och det enda jag begär av er, för att ni ska få ta del, är att ni försöker göra något för världens barn. Försöker, för det är självklart svårt att veta vad man ska ta sig till när världen ter sig så katastrofal som den gör just nu.
Som om Turkiets stackars befolkning behövde en jordbävning också. För att inte tala om de otroligt tappra invånarna i Syrien. Kära nån, hur ska de orka med detta också? Som om krigets framfart inte var nog. Kriget som aldrig verkar vilja ta slut.
Alltså. Stöd de sociala hjälporganisationerna, om ni kan. Unicef, Röda Korset, Rädda Barnen. Mångåriga, kunniga medarbetare i de stora världsorganisationerna som finns runt om på jorden. Med de minsta i fokus. Med barnens bästa för ögonen, alltid, överallt.
Eller så gör ni något annat. Något mer handgripligt kanske, som att jobba ideellt i någon lokal fotbollsklubb för knattar eller så. Eller så läser ni högt för era barn och barnbarn. Något gör ni, vad bestämmer er tid och ork och kraft. Gör något, det är det enda jag "kräver" för att ni ska få ta del av en liten improviserad konstrunda härinne.
Att försöka beskriva konsten, det är ett våghalsigt åtagande, tycker jag. Det där med att allt ligger i betraktarens ögon är ändå sannare än sant, oftast. Men vi gör väl så här: Jag skriver lite om bilderna i ps:et, för er som vill veta mer än ögat kan se.
Det är främst fotografering och redigeringen runt den, som jag vill utveckla. Men även andra sätt att uttrycka sig ska sättas under lupp den här kommande tiden, har jag tänkt.
Det synbarligen enklaste, det kan ibland vara det allra svåraste att få fram och förmedla.
Bildserien som jag började året med, blev väldigt nöjd med den. Berättar mer i ps:et, som sagt, för er som vill.
Är det två röda båtar? På Röda havet?
En vålnad? Tja.
Det var det. Lite konstig konst bara.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps En liten vägledande tanke runt var och en av mina bilder kommer här då, för er extra vetgiriga:
1. Det är mycket som känns huvudlöst i världen just nu. Och det är bara pengarna som pratar och skriker högst, känns det som. Medan barn dör och dör och dör. Och mördas av maktgalna despoter och krigsherrar.
2. Land i sikte? Ett nytt land? Ett par av titlarna jag har i tanken här. Flykten över haven. Att våga trotsa det livsfarliga, mörka kalla vattnet, för att ge sina barn en ärlig chans här i livet. I ett annat land, någonstans. I Samarkand? Vid havets rand. Bortanför horisonten.
3. Titta på mig! Jag är utrotningshotad! Titta på mig! Se mig. För i morgon finns jag inte längre...
4. Kärlek med förhinder. Kärleken till bladen, grenarna och roten. Klimatfrågan satt på undantaget, igen och igen. Hur mycket längre - och mer - orkar isarna bära?
5. Kommer vi se en hel generation förlora sina fäder? Igen? Och igen? Några av krigens mest uppslitande scener: När fäderna drar ut mot fronten. Kommer jag få se min pappa igen? Kommer jag själv att överleva? Frågor barn aldrig - ALDRIG - borde behöva ställa sig. Var än i världen de bor.
6. Kanske är det två fötter? Som blivit kvar. Och då vet ni vad det röda måste vara. Inte lingonsylt, om vi säger så.
7. Varelse. Varseblivning. Varelse på väg. Goda, gröna intentioner på väg. Vi måste våga fortsätta se framåt, ändå. Vi måste tro på att klimatskutan fortfarande går att vända. Och att det finns politiker som orkar ro den skutan i land, trots motvind på motvind. Lite så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar