Men muskeln stavas bara med ett s

Ser ni vad det är? Inte? Nej, det är inte en avlagd gammal krinolin. Och nej, det är INTE bajs, som mannen gissade på. Hur elakt?, tänker ni nu. Nej, det var inte elakt. Vi skrattade gott åt "bajset", för det är ett internt skämt vi har, att liksom gissa på det. Hade, för nu är det ju inte särskilt internt längre förstås. Anyway.

Det vid sidan ska föreställa någon slags alg. Tång kanske. Havsbilden, den såg jag klart för mitt inre, när jag började klottra. Någon verklig förlaga hade jag inte framme då.

Mycket blyerts, svärta. Sedan på med färg som ska ge pärlemorskimmer och struktur. Ett randigt djur. Djur?

Ja, ett djur på djupet. En mussla. När man beskriver någon med liknelsen mussla, då kan det förvisso ha en negativ klang. Men om man lägger till ett litet ord på hj före, då känns det genast helt annorlunda. Hjärtmussla.

Snäcka, sa vi bara när jag var liten, om de där skalen som låg lämnade i sanden i strandkanten. Men de är förstås musslor, med ett skal på varje sida sitt strandnära innehåll. Hjärtkamrar liksom. Beautiful ju. Det var faktiskt det första mannen sa - att han tyckte min målade bild var vacker. Åh, vad vacker, sa han. Och sedan skrattade vi åt vår (förre detta) interna bajsreferens.

Nog om det. Här är i alla fall min version av Hjärtmusslan. Kanske inte så värst lik, om vi ska vara ärliga, men gjord med äkta känsla.

Det krävs mycket muskler för att orka jobba vidare med klimatfrågorna. Hjärtmuskler. Låter ju nästan som hjärtmussla, fast med något färre s då.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Att föra den hårda, nödvändiga klimatkampen i dessa politiskt miljöovänliga tider, kan vara tufft. Kännas omöjligt till och med. Och visst har jag och regeringen olika syn på både det ena och det andra (läs: i princip allt...) vad det gäller klimatet naturligtvis, och självklart också i många andra rödgröna hjärtefrågor, men att bli kölhalad och inkompetensförklarad på grund av ålder och kön, som Romina Pourmokhtari blivit/blir, det är inte okej på minsta sätt. Att underskatta en ung människas kraft, kunskap och engagemang (och politisk erfarenhet i Rominas fall) borde till och med de värsta klimatförnekarna högerut hålla sig för goda för, tycker jag.

Så. Den här bilden (som inte föreställer bajs!;) är till Romina Pourmokhtari. Den är skapad från hjärtat. För att påminna om att det finns så många kunniga och jobbvilliga unga människor här i världen. 

Den här bilden är också till alla unga, fredliga miljökämpar runt om på vårt ömtåliga klot. Till alla er, som gör precis vad ni kan för att få politiska stofiler att höra på - och se - de värden som är verkligt viktiga på jorden och i havet - och livet.

Att de unga alls ska ha en dräglig framtid, det hänger på en mycket skör tråd nu. Och på ett mycket högprofilerat, engagerat, eftertänksamt - och snabbt framskridande - miljöarbete.

Att underskatta unga människor är ett av de mest fatala misstag man kan göra. Det kan du bara göra om du inte har någon koll. Det kan man bara göra om man inte har lyssnat till unga människors tankar, funderingar och känslor.

Vi borde lyssna mycket mycket mer på våra barn och unga, de vet så mycket. Och de krånglar inte till precis allt, som vi vuxna gör. De tänker med hjärnan, men glömmer inte att både magkänslorna och hjärtat också måste få komma till tals och säga sitt. 

pps Jo, en sak är vi väldigt överens om, Romina och jag - att vi beklagar att de finns, klimatförnekarna. De som sitter där längst ut på sin överbelastade högergren och mest bara muttrar dumheter och osar negativitet. Utmålar vår vardag och verklighet till en slags kriminell ormgrop där alla skulle vara beväpnade och ha en dold agenda som enbart handlar om stålar och kort stubin. Eller så skriker de ut osanna saker till vår omvärld - saker som att Sverige skulle vara fullt. 

Här finns det hjärterum, vi har ju för tusan till och med plats för människor som diskriminerar på grund av både ålder och kön (och en hel del annat) i vår demokratiskt valda riksdag, vetja.