Åh, vad jag velar. Ska jag sätta kärleken till tingen överst när allting är upp-och-ner i vår omvärld? Ytligheten först? Verkligen? Jo, det får nog bli så ändå. För bakom varje återälskad pryl finns en hand och en tanke. Minst en hand. Minst en tanke. Som den här ljusplåten, den som jag hittade på Myrorna en gång. Någon måste älskat fram formen på den. Med handens kraft. Och tankens. Ett hemmabygge av något slag, tror jag. Som minner om de slingrande formerna från svunna tider, de som många av oss fortfarande älskar.
En tid när bland annat William Morris var på tapeten. En mästare på formspråk. Mönstermästare, en färgens förespråkare. Läste något klokt han sagt. Något om att kärlek var det enda han behövde, typ. Och arbete. Bra sagt. Särskilt när man har förmånen att få arbeta med något man älskar, tänker jag.
Här är det mesta sig likt, som ni ser. Även om jag gärna flyttar på mina älskade saker. En sak dit och en annan hit.
Vissa saker hittar en mer bestämd och beständig plats dock. Som att de hör hemma där permanent på nåt sätt. De gör sig väldigt hemmastadda i sitt hörn liksom. På sina håll är det så, bra grej ändå. Och ljuset genom glas är bara bäst. Vårljuset!
Lov utanför våra fönster. Solen leker och de sportlovslediga barnen verkar trivas i dess sällskap. Gott så, med blyga vår-strålar på längtande vinter-nos.
Funderar på om inte mannen och jag borde ge kärleksråd. Hehe. Tänker att efter drygt trettio år tillsammans borde vi veta vad vi talar om. Men det är ju svårt att ge bort något generellt tips egentligen. Fast ändå, skulle vi säga något så är det nog det här med att leka mer. Våga ha kul tillsammans, gärna varje dag. Gör något litet kul tillsammans så ofta ni kan. Spela spel. Sjung. Titta på film. Diskutera världsfrågorna högt och länge och ofta och öppenhjärtigt. Eller gör det där just NI TVÅ gillar. Men snälla, låt det inte handla så mycket om pengar. Gör det lilla till det stora, det tror jag är den verkliga vägen till harmoni och balans i livet och i ett förhållande. Dela det stora i att ha varandra, dela vardagens oslagbara storhet.
Läs högt för varandra! Det är ju något jag och mannen börjat med de senaste tio åren eller så. Och det är så givande att dela litterära upplevelser och berättelser med varandra. Läs läs läs. Läs för liten och stor och alla där mittemellan!
Kärlek GÅR att konservera på burk, länge länge. Men det kräver engagemang och tid. Jag älskar mannen lika mycket idag som den dagen jag vilade mina ögon mot hans snälla själs fönster första gången, nej, mer faktiskt. Usch. Vad sockersött och smålarvigt det lät, va? Men det är likaväl sant.
Kanske borde jag ha börjat med den här bilden ändå? Med tre fredliga fåglar på? Äsch. Den kommer i alla fall här och nu, min älskade lampfot som fått flyga upp i bokhyllan. Tänker mig att freden måste sättas överst och i första rummet - överallt, alltid.
Annars kan väl blandningen mellan diktböcker, vintage-inredning, musik och binge-tittning på en säsong Seinfeld eller två, vara en bra blandning, ett gott recept, tänker jag mig, för en trevlig och givande stund tillsammans med någon/några du håller mycket av.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Ljusplåten överst, ja. Den ska tändas i kärlekens tecken. Den skall tändas för alla dem som mist en älskad - eller i värsta fall många älskade - de senaste åren. Oavsett om det handlar om sjukdom, krig, jordbävning eller andra grymheter. Så. Håll hårt i vännen, mina vänner, kärlek är inte en självklarhet, även om det borde vara en självklar mänsklig rättighet att få älska vem man vill, överallt, i hela vida världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar