Skatorna sliter och drar i de små grenarna. Kvistarna, större än så behöver de inte till sina bon. Våren är här, åtminstone enligt dessa vitsvarta bobyggare.
Det är den där tiden på året då man ser tulpaner precis överallt och känslan av att man borde skriva en dikt alltid infinner sig extra starkt. Den där känslan alltså, vet inte varför det blir så, för vintern är ju så mycket vackrare - och njutningsfull till sin uppbyggliga karaktär, på ett helt annat sätt än det som våren står för.
Okej. Våren är okej, såklart. Men vintern, den står för något ärligare. Något med förgängligheten, något med att allt måste börja om där nere i myllan. Något med att det kalla är på väg bort med klimatförändringarna. Kanske därför jag vill ha vinter året om numera? Hålla fast vid vintertiden. Greppa det som verkar flyta bort med de stackras inlandsisarna? Det blir nog en dikt. Fast inte om våren.
Men jag målar mest, och förbereder mig för ett foto-arbete. Ska slipa lite på det först, faktiskt bokstavligt också. Sedan ska jag börja skulptera, tror jag. Återkommer kanske om det.
Målar det som faller mig in. Målade av ett telefonsamtal häromdagen, tro det eller ej. Blev bra, handlade om en del av världen där de stigande havsnivåerna börjar bli akuta. Ö-världen är på väg att rinna bort, bokstavligen.
Måste kännas oerhört sorgligt, tänker jag, för de som tvingas evakueras från sina hem. Diego. Så hette han jag kommunicerade miljö med. Men här ovan handlar det mest om en slags sjöhäst. Making waves, kallar jag den.
Läste en dikt av Lars Norén. Tänk att han var bra på att skriva det också. Handlade om vem man är. Bortanför språket också. Vänta! Jag ska hämta ett litet citat till er. Här: "... När jag vaknar språklös vet jag vad språket är: Något att tala med mellan dagarna ..." Så träffsäkert, va? Norén. Ur: Solitära dikter. Från 1972.
Utanför. Regnet faller, igen. Innanför. Väntar kaffet på att bryggas, igen.
Köket behövde lite färg. Ramade in Doris färgsprakande teckning. Fick skarva och beskära lite. Sorry Doris. Men visst passar det fint så här?
Och Jacks sinnrikt vikta pappersfågel svävar och svävar, och låter ingenting hindra de lätta vingar från att bära.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Ska vi ta slutet också? På Norén-dikten? Spoiler-varning här då, för er som vill söka upp dikterna själva och läsa i ordning och reda och i sin helhet. Men jag tyckte så mycket om slutet. Sammanfattningen. Hör bara:
"...
Och när jag är fullbordad
samlas jag ur språket och tystnaden
Ur båda hälfterna,
Omkring mig, för att erinra om oss."
(Lars Norén, Solitära dikter, 1972)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar