I kräftans vänkrets

Djur, djur, djur. Alltid dessa djur. Ja, vad kan jag annat säga än; att jag älskar dem? Så är det ju bara.

Paul Hoff är en mästare på att fånga fåglar. Och det är något alldeles särskilt med Gustavsbergs jultallrikar. Benporslinet känns så gediget, och storleken är rejält tilltagen. Tycker mycket om de med motiv som inte direkt andas julstämning, utan känns lite mer året-runt-gångbara. Som den här jag fann idag, från 1992. (tror, hm, i alla fall inte att jag har det här motivet sedan tidigare, måste - uppenbarligen - göra en ny inventering av tallriksbeståndet snart).

Utrotningshotade böcker är något jag ständigt känner mig manad att rädda, som ni vet. Det här halvfranska bandet - Djurens Liv av Alfred Brehm från 1929 - utgjorde inget undantag. Hör bara på undertiteln som står att läsa på försättsbladet: Apor, halvapor, uddatåiga och icke idisslande hovdjur. Fatta hur många fina färgbilder som finns instuckna bland all text! Helt oemotståndligt för en halvgalen djurvän, som undertecknad.

Sedan var det kräftan i koppar. Hur fina är inte de här gamla formarna? Aladåber och patéer i långa banor, som stjälpts upp på vackra fat, med det läckra kräftmönstret som aptitretare.

Numera kan man kanske kalla den för landkrabba? Upp ur inlandsisen och raka vägen in i vårt kök, har den kravlat. Med ett litet pit stop, via en välgörenhetsbutik, på vägen.

Det var helgens second hand-fångst det, mina vänner. Åtminstone so far.

:)
/helena

ps Det var förstås mannen, som tyckte det här med "i kräftans vänkrets" var jättekul. Själv kontrade jag med att jag skulle göra en riktig "kräftansamling", för att inte förfrysa fingrarna när jag fick för mig att jag skulle fota i det blåsiga vattenbrynet. Hehe. Hur kul är vi inte? Inte?