När jag tog de här bilderna, trodde jag bara att de handlade om en handbok. Men det visade sig vara fel. Det handlade om mycket mer. Det handlade om människors inneboende längtan. Längtor. Efter frihet. Efter trygghet. Våra inre motstridigheter. Hur vi vill vara grundade i vår tillvaro, fast förankrade. Samtidigt som vi har väldigt svårt att låta bli att längta bort. Bortom vardagen, bortom det invanda. Vi vill ju flyga också! Låta vårt mentala hår flyga fritt i den teoretiska vinden.
Vi är så fast i våra dagar.
Det var den första tanke som slog mig, när jag la ifrån mig boken. Inte handboken i orientalisk mattkonst. Utan Skärvor av ett liv. Av Hédi Fried. Hon beskriver livet som hon, och hennes älskade lillasyster, tvingades leva i de olika lägren under andra världskriget. Arbetsläger, koncentrationsläger, förintelseläger. Sakligt, beskrivande. Två ord som kommer till mig, när jag rör mig makligt mellan boksidorna. Och jag tror det är en nödvändighet, att skriva om dessa obeskrivliga saker på just det sättet. Annars skulle känslorna ta över helt, och därmed skulle detta viktiga vittnesbörd kunna gå förlorat.
Vad har då mattorna med det att göra, undrar säkert vän av ordning. Inget, egentligen. Men. Jo. Orientalisk Mattkonst, av Maj Sterner, är tryckt 1949. Samma år som Hédi Fried på allvar börjar sitt nya liv i Sverige, i Stockholm. Världar som kolliderar. Det slutar aldrig att fascinera mig - hur våra världar så lätt flätas in i varandra, lite som trådarna i en vacker mattfrans. Vi verkar aldrig riktigt förstå de oändliga beröringspunkter som finns mellan oss. Mellan oss alla. Vi är väldigt få som kan kalla oss främlingar, på riktigt.
Jag tycker om det brokiga och mångfaldiga. Det skeva och originella. Hos mattor. Hos människor. Jag tycker om vår ständiga, flygande frihetslängtan. Bara den håller sig på mattan, när vardagen väljer att visa oss sitt vackraste ansikte.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar