Vi skulle gått på prisutdelning ikväll. Lite gala. Lite glamour. Många ord, innanför mer eller mindre hårda pärmar. Och en hel del kulturelit. Men. Men igen. Ibland vill jag bara kasta alla men i sjön! Den motsträviga kroppen, igen. Tror ni känner den, vid det här laget. Eller det gör ni naturligtvis inte. Tack och lov, för eran skull. Jag känner den knappt själv. Ibland vill den. Ibland vill den inte. Helt oförhappandes kan den få ett energipåslag som skulle kunna skjuta upp en Nasa-raket till Mars! För att sekunderna senare få pyspunka i hela systemet. Jag pratar inte så ofta om det/den, för jag vill inte tråka ut - er förstås - men mig själv i första hand.
Ibland funderar jag seriöst på att skriva något längre om den nyckfulla kamp det innebär att leva med en oberäknelig kropp, men bara tanken på det tråkar ut mig. Gäsp. Dubbel-gäsp. Jag vill ju skriva om roliga och intressanta saker! Energigivande saker! Som film.
Men visst skulle det vara lite kul att knäppa alla förstå-sig-påare på näsan. Alla som gett så kallade goda råd genom åren. Ät mer grönsaker! Färre Snickers! Drick vatten, gärna två-tre liter om dagen. Cykla, spring, hoppa hage på någons mage. Och så vidare. NEWSFLASH: Era råd hjälper inte, för jag kan dem ju redan. På mina fem fingrar. Missförstå mig inte, jag är inte otacksam. Eller sjuk. Inte sjukare än någon annan. Har inte tagit ut en enda officiell sjukdag sedan 2009. Jag klarar mig. Jag är tuffare än somliga tror. Men jag har mina utmaningar. Mina begränsningar. Tempoväxlingarna är många och långa och många gånger långsamma. Men ni har säkert era utmaningar. De allra flesta av oss har säkert någon vägbula som hindrar oss från att bli helt fartblinda.
Så. Puh. Färdig. Vi byter ämne. Radikalt. Film var det ja. Mannen tröstade mig genom att komma hem med en film. The Martian. Känns bra att ha sett åtminstone en av storfilmerna inför söndagens (natten mot måndag) Oscarsgala. Den var ungefär som jag förväntade mig. Inte jättejättebra. Men absolut inte dålig. Bra, helt enkelt. Tillräckligt bra. Och när den sena eftermiddagssolen gick ner bakom grannhuset lät vi lamporna vara släckta. Det närmaste biosalongkänsla vi kom. Vi som inte ens har någon storbilds-TV, bara en gammal tjock en. Lite trött och tjock och dum, men vem är inte det. ;)
Fördelen med att se en så här storslagen film i litet hemmaformat, är att man kan pausa. Och backa. Så att man inte missar detaljer, som en vippande rymdkatt eller namnet på en loppad LP:skiva. Bara älskar den typen av småsaker i filmer! Ticks och tricks och sånt. Sådant som bara flimrar förbi, om man inte ser upp.
Tiden räcker aldrig till för allt man vill. Men rymdäventyren verkar vara oändliga. Även om ingen rymdbefälhavare någonsin kommer komma i närheten av Ripleys (Sigourney Weaver!) närvaro, i Alien. Och den mer än tjugo år gamla, ultimata rymdfilmsbilden är svårslagen - Tom Hanks tumme som skymmer hela jorden, från Apollo 13.
Och vet ni vad? Igår orkade jag gå en kvällspromenad utmed sjön. Hand i hand med den som jag tycker om allra mest i hela universum.
:)
/helena
ps På IMDb kan man hitta mycket godis inför filmgalan. Läsa på om gamla pristagare. Vilka som har fått två och så. Och kan detta verkligen vara sant?! Ännu en Alien på g? Han verkar inte direkt ha svårt att komma till Scott med rymdfantasierna, han den där Ridley...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar