Förra veckan somnade jag när Lars Lerin pratade. Låter kanske lite taskigt att säga så, men det är snarare en komplimang. Visserligen finns det något sövande i hans röst, värmländskan är så betryggande lugn på något sätt. Men det är väl mer programformatet som sådant, i Vänligen Lars Lerin, som håller, vågar hålla, en lågmäld profil. Ingenting storstilat händer - på ytan. Men under huden känns samtalen mellan Lerin och hans nytilltänka vänner viktiga. Småpratet finns självklart där, kittet, men där finns också erfarenheter och igenkänning. Saker som liksom sträcker sig långt bortanför sådant som inte betyder något, egentligen. Sedan kanske programformatet - och samtalen - skulle mått bra av att få breda ut sig lite längre. Men men.
Bredband, hörde ni det? När Junior, Lerins make, trodde att Persbrandt hette Bredband? Haha. Just lovely.
Dagen efter förra veckans avsnitt, var jag tvungen att ruska av mig sömnen rejält. Förbereda alla stelfrusna leder på en lång dag. Mjuka upp. Fela Kuti och The Africa '70 i CD-racket. Open & Close. Läste någonstans att den skulle handla om sex (!). Men det är jag för trög för att fatta, jag ser den bara som helt vanlig, jazzig, funkig, afrobeat-morgongymnastik. Funkar bra. Femton minuters Kuti-gung, så är man i gång.
:)
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar