Vår lilla, älskade jord och människans klampande, skövlande steg över allt det ömtåliga. Lite så ser det ju ut, historiskt sett, med en eskalering via industrialismens utbredning. Och konsumtionshysterin i dess kölvatten.
Jag hade inte riktig koll på att aktuell statistik över vår förbrukning av jordens resurser, via Global Footprint Network, var på gång att rapporteras ut till allmänheten när jag skapade den här bilden. Men när jag läste att den senaste tiden, vår unika verklighet år 2020, har minskat storleken på vårt ekologiska avtryck en aning, blev jag förstås glad. Både för att världens konsumtionstakt avstannat, och för att min bild kändes ytterligare mer relevant på grund av det.
Det märks alltså en positiv effekt på klimatet, sannolikt helt eller delvis "skapad" av pandemins mer introverta livsstil. En påtvingad återhållsamhet, som förhoppningsvis samtidigt har fördjupat våra själsliga liv och förädlat världens kulturella utveckling.
Ändå måste vi bli bättre. Bättre på att använda det som redan finns. Upptäcka - uppväcka - de resurser som finns där ute färdigutvunna. Hitta och uppfinna nya/andra nyttor av "våra grejer", innan de bara slängs ner på toppen av ett sopberg - som trots alla återvinningslandvinningar - fortsätter att växa globalt.
Det är väl lite det, som mitt foto vill påminna om. En brännbar fråga, verkligen. Med den ökande - förödande - uppvärmningen i alla miljömedvetna människors medvetande.
Hoppas ni gillar den, foten.
Sköt om er. Och er lilla, unika del av jorden.
<3
/helena
ps Jag har två fötter till. Två pepparkaksformar till, formade som fötter. De andra två är mindre. Hoppas att jag får använda någon av dem för att illustrera vår ytterligare minskande påverkan på klimatet framöver. (Förutom att jag verkligen tänker försöka hinna baka egna, underbart väldoftande pepparkakor den här hösten/vintern. Det är något helt annat än fotsvett det, mina vänner ;)
pps Någon kanske tycker att jag har dubbelmoral, någon som läser förra inlägget till exempel. Men det handlar inte om att alla ska göra allt alltid. Det handlar om att de flesta kan bli lite, lite bättre på att tänka i mer hållbara vanor och banor. Den snabbmat mannen och jag ibland unnar oss att köpa, den packas mest i tunna, lätta och icke skrymmande förpackningar. Sådant gör skillnad mot sugrör i plast och tjockare förpackningar av papper - eller i värsta fall av något plastmaterial. Och vår bilkörning, som över tid ändå har minskat markant, måste vägas mot att vi i princip aldrig använder oss av flyget. Visst, vi har fortfarande en bensinbil, men vi har köpt den begagnad.
Läs gärna förra inlägget. Om inte annat för att studera mannens gulliga fot. (- Va, fotade du mina långa tånaglar nu?! Undrade mannen. Och det hade jag inte gjort. Men när han sa så, då var jag naturligtvis tvungen att göra det. Så då tog jag ut en ny vinkel på fotot. Och det är det ni kan ta del av, tillsammans med vår långa svettiga promenad någon dag tidigare).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar