En liten helghälsning här från mig. Eller liten och liten, några stycken småmurriga bilder blir det allt. Några dova bevis på att hösten och mörkret börjat smyga sig in.
Det är ju ganska sällan någon brukar uttrycka sig positivt angående ordet: överrumplad. Men om det är något som gärna får överrumpla mig så är det just mörkret. Inte det kompakta på en gång, liksom pang bom bara. Men den snabbare skymningen gillar jag.
Jag gillar när ljusets frånvaro gör mig uppmärksam på stämningar och skuggor jag inte upplevt på länge. Reducerade, vackra saker som det sprudlande klara dagsljuset aldrig kan producera.
Med det sagt vill jag poängtera att vi självklart inte ska gå några händelser i förväg. Får vi en skön brittsommar, indiansommar, sensommar eller vad ni än vill kalla den, så inte mig emot. Men de varmare färgerna har ändå letat sig in. Gjort sig en aning mer synliga än vad de är mitt i högsommaren.
Jag har alltså inte slagit på stora hösttrumman än eller så, men det smyger sig ändå in lite extra ljus och värme här och var. Även om det mest är sig likt. September sitter alltid uppe. Den rara engelska kakelplattan med fruktträd och trogen hund. Och alla jultallrikar behöver inte vänta till jul med att pryda en mer framträdande plats. Som den här favoriten med ljusen. Fint med ljus som är tända hela tiden i det stundande höstmörkret, som inte behöver blåsas ut och börja osa...
Det är ingen påskhare, det är en hare-bra-hare, ser ni väl. Höhö. Allvarligt talat tycker jag att den är och gla' och bra att ha året runt. Nu ska den få skutta upp en bit på väggen är det tänkt. Annat får sitta kvar ett tag till, som sagt. Men jag kom på att det vore lite kul att pryda tavlans staket med en ljusslinga. Alltså fick lilla led-slingan komma upp här. Ser nu att den sitter mer på väggen än på själva tavlan, jaja, vissa finjusteringar måste ju alltid göras.
Kvällen hade lidit en bra bit när jag fotade min favoritflicka där längst upp på väggen. Ska ta en bättre bild senare, men för nu får den här räcka.
För mig räcker det att slänga en enda blick på den lilla flickans kamp med vattendunkarna för att bli påmind om hur bra vi har det i vår rena, trygga konfliktfria del av världen. Det behövdes visst en pandemi för att vissa skulle förstå det. Och en del verkar fortfarande tycka att det finns tid att hänga upp sig på petitesser. Det finns det inte.
Vi måste bli bättre på att tänka på de som inte har det lika bra. Till exempel på alla de, runt om i världen, som inte har möjlighet att gå till skolan för att det inte finns resurser att stärka och skydda extra mot ännu en motgång i en redan utsatt situation, en verklighet som många barn lever under varje dag. Inte minst i världens alla flyktingläger. Miljontals människor, som med stora svårigheter ens har möjlighet att tvätta händerna i rent vatten, ändå mindre chans att hålla ett säkert avstånd till varandra i covid-19-tider.
Glöm inte bort alla dem, och de hjälporganisationer som med vår hjälp, och en liten slant från var och en av oss, kan uträtta storverk genom relativt enkla åtgärder.
Nähä, nu doftar det visst ljuvligt från köket. Och där sitter en man som slitit med maten och därför får stanna kvar framme. ;) Men kungen får allt åka in i prylgarderoben igen, han blir nog inte alltför ledsen, han har ju trots allt sällskap av sin vackra, ständigt unga Silvia.
Sköt om er.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar