Fem särskilt fina - Ropen skall(r)a!

Vi kör väl en Fem särskilt fina också. En särskilt inspirerad av framtiden och dess invånare - alla goa ungar!

De små personerna, de som måste bli så mycket bättre än vi någonsin varit. För miljöns skull. För jordens skull. För allas skull.

De kommer inte tuffa runt i avgaser, som vi gör. För de kommer vara mycket smartare än så - bilarna. Och kidsen!

De kommer bli ändå bättre på att använda sina saker längre. Möbler och andra bra grejer. Återanvända. En vända. En vända till. Och ytterligare en.

I framtiden kommer rödluvorna inte låta sig uppslukas av kortlivade trender och snabba vändningar. I framtiden blir det den Gröna Rödluvan som äter upp den ständigt lika hungriga konsumtionsvargen!

1. Ett hjärta. Ett litet ett. Som jag hade runt min lilla handled när jag var liten. Äkta oäkta guld. Som numera ofta får agera ljusmanschett, som ni säkert sett. Då och då. Ibland. Skymta förbi.
2. Skallran. En träbit så sinnrikt konstruerad och karvad att jag blev både andlös och mållös när jag såg den i den stora second handaffären förra året. Nu är den min. En gång var den Lovisas. En gång en liten människas förströelse. Numera en del av stooor tants älskade konsthantverksskatt.
3. Lisa. Hon heter ju så, den ständigt lika unga flickan. Lisa Larson. Keramikern, konstnären - som finns i många hem - och hjärtan. Ljusstaken är så fin. För fin för att bara komma fram till jul, tycker jag.
4. Bilen. Nog den enda leksaksbil jag hade som liten, kan jag tro. Bilar var nog inte min grej, då. Idag älskar jag - alltför mycket - att svischa förbi gröna hagar och röda stugor. Och stanna till och fika. Och fota. Kanske gillade jag just den här bilen för att den har orange inredning? Jo, så var det nog. Man är väl ett sant barn av sjuttiotalet och dess favoritfärger.
5. Ägget. Varför heter den så? Den danska designstolen. Liknar den verkligen ett ägg? Anyway, det finns säkert en logisk förklaring någonstans. Eller inte. Inte min stil. Lite för fina gatan för mig. Men i dockskåpsformat gillar jag den såklart skarpt!

Ropen skall(r)a jullov åt alla! Haha. Ja, jag tänkte i sann vi-strävar-alltid-framåt-anda, ni vet. Skyr nu:et som pesten och allt det där (oj, det blev ingen särskilt rolig formulering just i dessa tider, hörde jag samtidigt som jag skrev det. Förlåt för den...). När ett lov slutar vill vi genast ha ett nytt. Pronto. Igår. Eller?

Här slutar vi för nu. Tillfälligt avbrott. På ständig väg. I sann vi-vilar-aldrig-på-lagrarna-anda. Och vi längtar alltid någon annan stans, längre fram? Nä.

:)
/helena