Var är Du när mörkret faller?

I gräset stod stenen med Anna och Selma. Två systrar? Inga datum. Bara födelse och död. Inget tjafs, som vi säger. Raka rör. Inga omskrivningar. Inget inlindat. På ett annat ställe låg Syster, som var gift med Bengt. Tror jag. Förmodar jag. Och jag tänker att Syster är ett så vackert namn. På vem som helst. På dig. På mig. På alla systrar där ute.

<3
/helena

ps Var är Du när mörkret faller?

Jag kallar den så - triptyken. De tre bilderna. Tre som är ett. En helig, ohelig treenighet. I skuggan av en pandemi som får oss alla att tänka på döden. Jag tänker att det är bra - att våga tänka på döden. Att se på den som en like till livet, oavsett vad som kommer sedan. Eller om inget kommer sedan.

Alla gudarna där ute, jag tror inte på någon av dem. Bara på Kärleken. "Bara". Men ibland, då och då, nu och då och sedan och nu igen, hoppas jag att alla gudarna tror på mig.

Jag tänker också på mörkret som en beskyddare. Själv har jag alltid känt mig trygg i mörkret. I mörkret syns inte alla intryck som vi alltid borde kunna filtrera bort. I mörkret finns bara det väsentliga. I mörkret finner du essensen av ditt väsen. Det som är bara du. Utan ansiktsmask. Utan skydd. Utan påklistrade leenden och artighetsfraser. I mörkret är vi alla lika. Natten är en vacker plats. Där har jag alltid velat bo. Där bor jag så ofta jag kan. Där träffar jag mig själv.

Ett möte alla borde göra. Stämma träff med sig själv. En date med ditt eget sinne. En date med allt det som är Du. Inte bara det som är uppenbart, utan allt som finns där under skinnet. Du kommer att bli överraskad. Där finns allt. Allt du behöver. Allt du önskar att du hade - du har det redan. Det går inte att köpa. Det går inte att sälja. Känslan av att vara naken. Utan att frysa, utan att sakna något. Utan att behöva något mer än kärlek.

Det låter kanske flummigt? Det är det inte. Det är allt annat än flummigt. Det är allt. Det är Du.