Titta så liten. En liten sjua. Som skulle kunnat få symbolisera att en ny fräsch vecka låg framför oss, med sju nya fräscha dagar att göra något bra av. Men sedan gick tiden så där fort igen. Denna mulliga måndag, eller vad vi ska kalla den. Busy, busy. Fullspäckad med jobb av olika slag.
Den här hösten planerar jag att börja skriva lite mer igen, har medvetet hållit inne/uppe med det mer substantiella skrivandet ett tag här under sommaren (förutom att jag har hälsat på er då och då, förstås). Eller jag har väl skrivit en del för all del, det gör jag ju mer eller mindre alltid. Det är lite som att andas, eller gå, för mig. Livsuppehållande, nödvändigt.
Men nu ska jag skriva mer än så, fast mindre. Ja, ni som gillar diktformatet vet vad jag talar om. Det är dags att samla ihop några små verk till ett större sammanhang, tänkte jag. Ska försöka få till något litet nästan varje dag. Tyvärr kommer ni inte få ta så mycket del av det. Lämnar väl över resterna till er ibland, som jag brukar göra. Hehe.
Mannen har också en del nya arbetsuppgifter framför sig. Spännande saker. Viktiga saker. Berättar kanske mer om det en annan gång. Han har lite att plugga in just nu, om vi säger så, och jag hjälper till och assisterar så mycket jag kan. Här ligger han dock och slappar. Eller det skulle han kanske inte gilla att man kallar hans korsordskonstruerande. Han tar det ganska seriöst. Håller på med ett gigantiskt just nu. Tyckte han så något om att han fått ihop cirka 40 A4-sidor, kan det vara möjligt?! Haha. Ja, han är flitig på en slapp söndag han, min man.
Kära inomhusfullmåne. Vintage-lampa som jag håller så kär. Om man nu kan vara kär i en lampa? Men det kan man väl? ;)
Grönt och skönt. På bästa Hässleholmen. En sådan fin park fanns det inte när jag och mannen bodde där som unga. Discgolf (heter det så?) kan man spela här runt omkring i den fina naturen, tydligen. Sådana där stålkorgar finns utplacerade, som ska prickas med en frisbee. Det är väl så det går till, va? Verkar kul i alla fall. Skulle kanske ta och köpa sig en frisbee igen? Tror inte att vi haft någon sedan nittiotalet, eller så.
Mannen hittade en scen och var förstås tvungen att prova den. Väldigt lite publik dock...
Skämt åsido, så sitter jag just och läser om skräp. ?!? Jo, läser just att det slängdes minst 60 ton skräp på marken under en enda sommarvecka i juni, bara i vårt land alltså. Fatta. I den här undersökningen, som Håll Sverige Rent har gjort, bestod hela 62% av skräpet dessutom av fimpar. Milda makter. Mamma Mia. Hur svårt kan det vara att plocka upp efter sig?
Själv har jag gjort min del idag. Sopade upp en hel, tjock, stor smashad glasskål eller nåt, från trottoaren. Dagens goda gärning, antar jag. Pay it forward. Gör något bra för någon annan bara. Bara så där. För att du kan, vill och bryr dig. (Även om du nästan tuggar fradga av ilska över att folk lämnar farligt skräp mitt i gatubilden. En hund kan ju skada sig. Eller en katt! Dessutom är det ju fortfarande så pass varmt att det finns de som går barfota ute. Aj, liksom. Tänk om det drabbar en liten, oskyldig fot. Så onödigt ju.)
Alltså, vad är det här för konstiga foton? Ja, haha, ibland blir det inte bättre än så här. Ibland är varken jag eller kameran på humör. Fast det fastnade faktiskt en fin sak på fotona jag tog på vår långa promenad i fredags kväll. En sak som kommer passa finfint in i ett av mina många simultant pågående fotoprojekt. Men den här femman då? Mest bara för att den också var ganska gullig, och för att jag inte hittade så mycket annat att fota. Även om vi såg en kopparorm! Slö och långsam och vackert metallglänsande ringlade den till slut över till andra sidan stigen och bort genom gräset.
Ikväll tog vi bara en liten runda, mest för att solen visade sig på bra humör en stund igen. Men i fredags vandrade vi över en mil runt ett par närliggande stadsdelar och tillbaka igen. Vi orkade nästan inte gå ända hem sen.
Efter halva vägen började vi desperat leta efter ett öppet ställe som hade glass. Varför har inte alla pizzerior glass på sommaren, jag bara undrar? Till slut hittade vi en sådan där mumsig med stort M, när vi nästan var hemma.
Och gissa vad vi gjorde när vi kom hem? Svettiga och supertrötta efter att nästan gått vilse på ett par ställen som vi säkert inte besökt sedan vi var unga. Gissa vad vi gjorde? Lagade till en god sallad? Nej. Tog bilen till den lilla stadens bästa snabbmatsställe. Det som har trevligast personal och samma initialer som mannen - BK. Mums. Bäst att återställa kaloribalansen direkt, liksom. Och avgasbalansen... Fy, på oss.
Vi ville nästan inte gå in sen, natten var så ljummen och fin. Kanske den sista riktigt varma sommardagen - och kvällen? (Kikade just på termometern och konstaterade att nu är det rejäla höstvibbar på gång. 8,4 grader Celsius, mina vänner).
På tal om nonsensfoton... Såg ni inte vad han gjorde där på scenen? Ser ni fortfarande inte?
Nu då? Han spelar ju paraplysaxofon, ser ni väl?
:)
/helena
ps Ni som känner mig vet varför jag fotade de små siffrorna. Jo, för att jag tycker det är så komiskt att så många har så himla STORA siffror på sina hus numera. MEGASTORA. Tror de att posten ska hitta dem bättre om gatuadressen är SÅ stor? Nej, de tiderna är väl förbi för evigt. Det var på Postverkets tid. Saligt vare dess minne. Då hittade breven minsann fram nästan bara med hjälp av förnamnet - typ: Hej, Tomten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar