Ett snett garv. Och en stor puss!

Kvällen är ljummen igen. Eller natten då. Det är fortfarande nästan tjugo grader Celsius utanför, när mannen och jag sitter och nattmanglar vid varsin apparat. Inte så värst smart, säger någon säkert nu, men smart är ett relativt begrepp. Det kan mycket väl vara smart att göra undan lite som man vill få gjort, istället för att låta tankarna mala och inte kunna somna om. Nattens stillhet får igång min kreativitet. Låter osagt bli sagt. Låter flöden flöda och oskrivet bli präntat. Låter halva tankar bli till hela meningar.

Den här veckan alltså, hur fort har den inte gått för oss som har det bra. Som har bästa vänner och kärlek och hopp och allt annat som är livsnödvändigt. Ute i världen pågår kampen, många kamper, som ständigt är i mina tankar.

Beirut. Hur ofattbart hemskt? Vad allt kan inte hända, mitt i ett redan - minst sagt - ansträngt världsläge?

Botkyrka. Hemskare än hemskt. Oförlåtligt.

Mina tankar går till alla de som mist någon. Någon älskad. Någon oersättlig. I sjukdom, krig, konflikthärdar. Av svält. Genom obeskrivliga olyckshändelser. Via grov, vårdslös kriminalitet. Nu och då.

Hiroshima. Ibland känns några månader under exceptionella världsförhållanden evighetslånga, medan sjuttiofem år känns som en nanosekund.

Vi nalkas ännu en vacker sommarhelg. Grön och skön, hoppas vi. Vi som lever i fred och frihet. Vi som har utrymme och möjlighet till medkänsla, omtanke och solidaritet. Vi som hjälps åt att hålla lagom avstånd till varandra, men aldrig låter hjärtat vara långt bort.

<3
/helena

ps Nu är den uppäten, melonen. Efter att jag karvat ur ett ännu större garv, a.k.a. en första skiva till mannen också. För vad kan vi annat än att skratta åt eländet emellanåt? Ingen orkar ju gråta så mycket som skulle behövas.

Vi höll nästan på att glömma att äta upp den lilla saftiga globen. Den var ju så snygg där den låg och påminde oss om hur förunderlig jorden ändå är. Som låter de lyckligt lottade fortsätta andas, genom sin snillrika fotosyntes (med god hjälp av den moderna vetenskapens otroliga landvinningar och den ständigt lika hårt arbetande sjukvårdspersonalen!).

Och det är bakom den gamla damejeannen som pussen numera bor. Inte för att döljas och gömmas undan, utan för att överraska med sin närvaro när vi som mest behöver den. Den här veckan känns det som att det finns riktigt många där ute som behöver en extra stor slängpuss.