Det stora trädet fäller gula löv. Inte för att det är höst, långt ifrån, utan för att det inte riktigt trivs med värmen. Det saknar redan sin vän regnet. Lite som de flesta av oss börjar sakna sommaren redan innan den är över.
Vardagen är här för många av oss. Den hatälskade rutinen. Det inrutade. Det som är så lätt att bara låta sig vaggas in i. Bara låta allt vara som vanligt. Men inget är som vanligt. Runt omkring oss, ute i världen, kämpar människor (mer än vanligt) för sina liv, och så kommer det nog tyvärr fortsätta att vara en lång tid framöver.
I tidningen läser jag om överfulla stränder - !?! Och det skulle jag kunna förstå om det handlade om ett land med många många miljoner människor på liten yta. Men det här handlar om Sverige. Om ett långt och glest befolkat land. Det är bara att ta sig ut i spenaten, så hittar du en alldeles egen plats, vi behöver inte trängas, och ändå väljer folk att göra det - ?!?
Jag fattar nada. Men men, vi är alla olika. Ändå, vi borde väl vara lika rädda om varandra?
Mannen har gått till sitt veckovikariat bland barnen, och jag sitter här och tycker det är lite komiskt att så många tror att man - läs jag - är rädd för egen del när man väjer för folk på gångbanor och i gatubilden. Vänder bort mun och näsa när inomhusmiljön blir närgången. Vad är det som är så svårt med att förstå att det inte handlar om man själv är rädd för att bli sjuk eller inte? Det handlar om att vara rädda om varandra. Att bry sig längre än den egna näsan räcker.
Håhåjaja. Så har jag fått klaga lite igen, och allt känns plötsligt bättre... Nej, det gör det inte. Klaga hjälper inte. Bara lite. ;)
Anyway. Här sitter jag och borde planera mitt ord- och bildupplägg inför hösten, men det vill sig inte. Tror det beror på att jag alltid skriver. Även när jag inte gör det. Oavsett årstid. Oavsett vardag eller helg eller storhelg. Oavsett veckodag. Även när jag inte skriver, skriver jag ändå på något sätt. Mitt huvud är alltid fullt av uppslag, som oftast inte hinner få kontakt med något papper eller tangentbord innan det ratas på grund av att det tråkar ut mig, eller för att nästa idé pockar på och tränger ut den första. Lite så.
Bästa, jag menar "bästa", indikationen på att vardagen verkligen är här - eller åtminstone närmar sig med sommarlovsstora steg? Spamkorgen är full. Hur i hela världen kan det komma sig att det finns så mycket varor och produkter som man bara måste ha, som bara ska snabbkonsumeras? Så många själlösa saker, helt utan inbyggd historia och patina. Jag bara undrar.
Från det ena till det andra, fast ändå inte. Det kan bli så att jag väljer bort att blogga i höst. För att på allvar försöka skriva ner så många av mina skrivtankar som möjligt. Våga vilja välja de längre och mer vindlande meningarna istället för det hopkokade och lättköpta. Skapa mer bildmagi. Umgås mer och intensivare med kameran.
Men ni vet ju hur det brukar bli... Bloggen är mitt näst bästa bollplank. Här kan jag dilla och tramsa och leka och fjanta mig. Här kan jag låta gravallvaret ta över när så behövs. Här kan jag knyta näven i bloggfickan och sjunga ut. Fnissa och hytta i samma andetag. Och låta de redan använda sakerna breda ut sig. Tipsa (fast jag inte är så förtjust i begreppet) om filmer som måste ses. Låtar som måste lyssnas på. Liv som måste levas.
Den här sommaren skulle jag seriöst fundera över bloggens framtid. Men det har jag inte hunnit med. Har haft fullt upp med att skriva och fota och umgås med de älskade vintage-tingen. Och mannen! Och bloggen. Äsch. Vad blev det där för konstigt cirkelresonemang?
Jag som mest hade tänkt att berätta om de två unga killarna som lirade boll efter att solen hade gått ner igår. Hur jag tyckte mig se varje detalj, deras ansikten, fast vi bara passerade på någon sekund. Hur de stod där i den avsvalnade hetluften, i lyktskenet under korgen, och verkade njuta av precis den stund de befann sig i. Hade tänkt skriva något poetiskt i deras kölvatten. Något om att vi alla borde bli bättre på det - att låta oss uppslukas av nuet. Fast jag vet inte om det hinns med...
<3
/helena
ps Fler bilder - och ord! - från vår fina lilla utflykt kommer. Snart. Hoppas jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar