Snigelpost & rönnbärskonst

Vem skickar ett gammalt turistkort från Vemdalen till sin gamla pappa på hans dag?
Någon som bor i  - och älskar - Vemdalen då kanske.
Men jag bor ju inte där. 
Ett konstfärdigt kort med stadens stoltaste kyrka på?
Nej, jag tror inte att han skulle uppskatta det.
Ett långt kort, med långa gröna träd på?
Bokar.
Han tycker ju om skog, har alltid gjort.
Och böcker.
Hehe.
Bokar. Böcker. Alltid lika kul. 
Åtminstone gjorde han det när hans ögon var yngre.
Men nej.
Ölandsbron i kvällsljus då?
Den är ju också lång, menar jag.
Och det är väldigt vackert där, även på vinterhalvåret.
Lite kargt förstås, men vackert.
Med det stora allvarliga landskapet.
Nä.
Det känns för trist.
Fattar inte varför jag sparat så många Ölandskort?
Jo, det gör jag.
Men jag inte tid att åka på en nostalgitripp dit just nu.
Så, vad har vi mera?
Nypon.
Som kan påminna honom om barndomen, när busfröna använde insidans fröer som klipulver.
Ja, kanske.
Nypon är fina.
Och goda.
Eller några klassiska rader av William Blake.
Kan det vara något?
Kanske orkar han inte lyssna på prat om evigheten längre?
Nej, det får nog vara, han har nog med nu:et nu.
Även om det fortfarande - och alltid - måste anses vara en gudagåva att kunna se en hel värld i ett enda sandkorn.
Fjällrävarna då?
De gulliga små.
De som äntligen verkar föröka sig.
Bra grej, men nej.
Bodils gamla tofflor med hål i, de som hon slet ut i Frankrike.
Bodil Malmsten.
Suck.
Var är hon nu?
Jag saknar hennes loggande.
Bloggande.
Skrivande.
Kivande med orden och tiden och allt det där.
Men nej, han är ju inte särskilt nostalgisk, vill nog inte bli påmind om de som farit.
Förgätmigejen då?
Som en påminnelse om att han är dålig på att ringa mig?
Ja. Nja. Nej. Vi får se.
Eller rumpmasen?
Knasig och ful och avig, från Avesta.
Nej, den skulle mannen skickat till sin pappa då i så fall.
(förtydligande uppdatering - Och nej, jag menar INTE att min kära, salig svärfar var ful eller knasig eller avig, eller från Avesta för den delen. Men han bodde där länge, eller i närheten av. Han var reko och söt. En särdeles hyvens karl, som man sa. Och mycket saknad.)
Men det går ju inte längre.
Han/vi får skicka goda tankar längs de mer himmelska vägarna istället.
Något av Lerin?
Något med en mörk himmel som ändå är blixtrande fin?
Ja. Eller?
Ett annat träd?
Ett enkelt bara.
Fast träd aldrig kan förenklas.

Rönnbärsträdet.
Av Elsa.
Elsa Beskow.
Allas vår Elsa B.
Nej.
Galant och supergulligt.
Men.
För barnsligt för pappa.
Okej. Okej.
Får nog leta vidare.
Så.
Hej. Hej.
So long.
Så länge.

<3
/helena

ps Medan jag funderar vidare på det där med helt-rätt-farsdagskort, kan vi väl följa med Kerstin Ekman ett stycke på vägen uppför barndomens kulle och lyssna på ekot av hennes pappas gröna kamp där:

"... Också jag har ett kontraband gömt inne i huvudet och inga kontrollörer som anser sig företräda det normala kan konfiskera det. Jag tror att min pappa satte in det där när han vägrade att spränga bort och jämna ut kullen ovanför vår nybyggda villa i Katrineholm. Enligt de kommunala myndigheterna måste den forceras med dynamit och schaktas bort eftersom vår gatuadress hade lags på andra sidan kullen. Därför skulle vår uppfartsväg dras genom den.

Pappa sa nej. Han ville skona kullen med de vackra rönnarna, druvflädern och björkarna men också själva bergigheten där stensöta och träjon växte mellan stenblocken. Jag minns hur han stod, en och nittiotvå lång och mycket tung, och talade med kommunens företrädare som hette schaktmästare Persson och var klädd i spetsbyxor och benlindor. Han kom tillbaka och för var gång lät han argare.

Pappa framhärdade och vann. Han gav sig aldrig som Börje och jag var tvungna att göra i Gubbas hage. När han ringde efter taxi uppgav han adressen Fixgatan 5, inkörning från Fortunagatan. Brevbäraren lärde sig snabbt att vår brevlåda satt på en stor björk åt den sidan.

Det kom också en delegation av grannar som krävde att han skulle hugga ner rönnarna. De ansåg att rönnbärsmalen skulle angripa deras äppelträd. Han gav sig inte då heller utan sa att rönnbärsmalen föredrog rönnar vilket faktiskt borde skona deras äppelträd. Därför växte jag upp med de stora rönnarna. ..."

/ur Gubbas hage
av Kerstin Ekman, 2018
Albert Bonniers Förlag