Tja. Det beror allt på hur man ser det. Om man till exempel tittar i vår filmbok - ni vet där vi skriver in titlarna vi ser och betygsätter från 1 till 5 med diverse plus och minus efter - då ser man att det bara skiljer en dag mellan dem. Åttonde och nionde. November. Nyss alltså. Två TV-filmer som kom och sågs på tjockteven. Två filmer gjorda för ett antal år sedan (2013 och 2014), som nu tog sig igenom våra filmkritiskt granskande - och smått fyrkantiga - ögon.
På en del andra sätt - en hel del andra sätt - skiljer det eoner och oceaner emellan de två filmerna. En av dem har fått en Oscar. Den andra har inte det. En av dem har fått ganska högt betyg på IMDb, den andra har fått något lägre. Ungefär lika många har i alla fall tagit sig tid att betygsätta dem, knappt 50 000 pers.
Men jag vet inte... I filmboken har mannen satt en trea på båda. Och jag håller med. Även om jag faktiskt skulle kunna sträcka mig till att ge den ena ett plus också.
Och det är nog inte den ni tror. Det är inte den som har vunnit en Oscar. Det är inte den viktiga berättelsen om en ung kvinnas val. Om framtiden hon ska välja. Och om bakgrunden, som hon inte kan välja bort. En angelägen film. Om en av alla dessa händelser som inte får gömmas undan. Eller glömmas.
Ida, med två gånger Agata i huvudrollerna. De gör de två generationerna kvinnor verklig rättvisa: Agata Trzebuchowska och Agata Kulesza. Lågmält och talande. Finlir i gester, röster och uttryck.
Trots att berättelsen är en av alla de som måste berättas, tycker jag att något saknas. Antingen skulle slutet varit längre, eller så skulle den här storyn mått bättre av att berättas i kortfilmsformat, tänker jag. En lång kortfilm istället för en för kort långfilm. Komprimera eller expandera. Lite så. Fast kanske finns det ändå en verklig poäng med att slutet flyger fram som det gör? Ja, kanske. Kanske är det till och med själva poängen?
Tammy är en missförstådd film, tror jag En komedi som har så mycket mer än knasigt kroppsspråk och oneliners. Här finns något mer. Något som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men skådespeleriet briljerar även här.
Melissa McCarthy som Tammy. Haha. Hon äger ju - som vanligt. Hela rutan är hennes, och då menar jag mer mentalt än kroppsligt faktiskt. Och övrig cast då? OMG. Idel ädel adel, som vi säger.
Susan Sarandon. Som mormor. Inte ens som nedtonad mormor kan hon dölja sin glödande utstrålning, bra jobbat. Kathy Bates. Allison Janney. Mark Duplass. Många gör verkligt stora insatser i sina små roller här. Dan Akroyd! Gary Cole! Och Toni Collette! Listan med karaktärsskådespelare kan göras längre. Oh! Höll ju på att glömma Sandra Oh! Och regissören Ben Falcone i en lite svettig roll. Kul kul. Och, som sagt, bättre än bara kul.
<3
/helena
ps Och tänk. Att Susan Sarandon fick göra en roadmovie igen, tänker jag med ett fniss. Även om Thelma & Louise - då, nu och för evigt - är helt outstanding.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar