I min hand - Kungens mamma. Och knott.

Vet inte hur jag tänkte. Platsen jag valde ligger nära vatten och vad finns det ofta där? Jo, små flygande, bitande saker - mygg och knott och sånt. Det här var knott. KNOTT. I pluralis. Så mycket pluralis ni kan tänka er. Jag skulle fota lite. Hade valt ut en snyggingvägg för ändamålet och satte igång. Tror bestämt att min kropp förvandlades till en enda stor mumsig måltid för traktens alla små hungriga flygfän. Som om de ropade på varandra - Titta här borta, här är det fest! - Big time. Som om de kände på sig att här har vi en kropp modell XL, med massa mumsig hudyta att hugga in på.

Visst gillar jag djur, de flesta faktiskt. Men knot - not. Fast de verkar gilla mig. Mitt huvud var som en enda stor bula efter den här fotostunden. Skulle bara fixa ett par, tre olika bilder. Med vintage-tema, naturligtvis. Allt fick avbrytas lite fortare än jag tänkt mig. Lite kul ändå, när man håller på, är mitt uppe i det - då märker man inte hur illa det är. Efteråt däremot. Då kliar det. Så in i vassen.

Nog om knotten. Till kungens mamma. En betydligt angenämare historia. Fotot som står i vår hall sedan många år tillbaka. Det bara hamnade där, efter att jag ropat in det på en auktion för många år sedan. Nu får det helt enkelt stanna kvar där. Känns som att hallen skulle bli både kal och tom och ensam utan Sibylla och den tjänstvillige mannen bredvid henne. Kanske är/var han också en kändis? En lokal sådan, inom sjuhäradsbygdens anrika textilindustri? 

För visst står det Borås på väggen där bakom dem? Och något om band och hängslen? Jo. Så var det. Så är det. Ett evigt ögonblick med en bukett och en kvinna med pärlhalsband inblandat. Jag brukar undra om hon verkligen var så där genuint intresserad som hon ser ut.

Det var det. Kungens mamma. Och knott. En massa knott. Och en enda mamma.

<3
/helena

ps Det är inte helt och hållet en slump att ni får se det här fotot här och nu och med den här bakgrunden. Väggen tillhör Rydals museum (som ligger en bit utanför Borås västerut, utmed gamla vägen mot Varberg), och där händer det grejer. Lysande grejer. Lysande utsikter. Lysande fönster. Någon har kommit på en ljus idé. Jaja, jag ska komma till saken. 

Någon kom på den smarta idén att förvandla den fina gamla byggnaden (som en gång i tiden inhyste ett spinneri) och dess fasad med stora, djupa fönster till en adventskalender. Jodå. Fönstren ska pyntas och lysas upp, som luckor i en adventskalender. Kommer vara tänt på eftermiddagar och kvällar i december. Hur kul? Hur mysigt? Hur upplyst i vintermörkret? Idén har tydligen en engelsk förlaga, om jag förstått det rätt. 

Mannen och jag får allt försöka pallra oss dit och kika någon decemberkväll. Gigantiska fönsterluckor får man ju bara inte missa! Hittade en informativ länk här (via mark.se), om ni vill läsa mera om Rydals museum och deras ljusa - stora - adventskalender-idé.