Ett hjärta av guld. Eller två.

Forts. från förra inlägget.

Så. Plötsligt händer det, ni vet. Man ser något i allt det osynliga. Ögat stannar till en stund. Vilar sig mot något det vilat sig mot så många gånger förut.

Armbandet. Det som jag bar runt min barnsliga, tunna handled en gång i tiden. När jag var tio år eller så. Plötsligt ser jag det.

Mitt hjärta gör ett skutt när jag får syn på det mest oguldiga guldarmbandet av alla. Oäkta på ett äkta vis. Böjt och bänt. Repigt och skavt och använt.

Jag undrar hur lång tid det tog för det att bli så här? Förmodligen bara en busig sommar. Eller två.

Numera tjänstgör det som ljusmanschett. En sista ljus gärning så här i slutet på sin karriär. Eller kommer det hitta ytterligare vägar att vandra? Återanvändningsvägar. Ja, man vet aldrig. Hjärtats vägar äro outgrundliga, sägs det ju.

<3
/helena

ps Det här inlägget är dedikerat till Mannen. Han som bär det mest skinande guldhjärta jag känner. Bär det inom sig. Och delar det ändå. Frikostigt. Alltid. Puss, älskling!

pps Kanske känner du också någon som har ett glimrande varmt och gott hjärta? En äkta vän. Eller oäkta. Jag hoppas att du gör det. Alla borde känna någon med ett hjärta av guld. Ett hjärta som kan värma upp hela november. Och hela dig.