"Jag somnade av att läsa en långrandig bok och drömde att jag fortsatte läsa, så jag vaknade av ren uttråkning"
/Heinrich Heine (1797-1856), tysk poet
Jag skrattar högt när jag får syn på det talande citatet i ett gammalt nummer av Lantliv. Precis så är det ju - när boken man läser inte känns fängslande nog, men ändå på något sätt håller en fången. Så var boken vi högläste ur förut, mannen och jag. Nu har vi satt tänderna i något helt annat, som ni kanske såg häromdagen. En mer än tjugo år gammal bok som tar upp brännande och tyvärr ständigt aktuella ämnen: Systematisk rasism, samhällets inbyggda orättvisor, sadism och djurplågeri, hårda uppväxtvillkor och oförståelse inför funktionsvariationer och npf-problematik, bland annat. Det låter kanske inte så givande och spännande, men det är det.
Men det här ska handla om något annat. Det här ska handla om läsning för något mindre öron, men ofta desto mer kunskapstörstande och nyfikna sådana.
Det här ska handla om två barn- och ungdomsböcker som vi läst tidigare under året. Det här ska handla om krig. Och ja, jag förstår om ni vill hålla för öronen och skrika NEJ! när ni hör ordet krig upprepas, för vilken gång i ordningen, men det här är två böcker som kan vara viktiga att ha med sig i relation till barns och ungas frågor runt hur det är - och var - att leva under förtryck och ofrihet. Vad rädsla, svält och daglig livsfara kan göra med människor.
"Året är 1941 och andra världskriget rasar för fullt. Tyska armén har omringat Leningrad, staden där Vera bor.
Vera är rädd.
Rädd för tyskarna, för bomber och granater.
Rädd när flyglarmet tjuter.
Rädd när hon sitter i skyddsrummet.
Rädd att pappa inte längre lever. ..."
Veras krig, av Katarina Kuick. Det här är en förhållandevis krass och brutalt ärlig bok, för att ha en bara tio år gammal huvudperson. Men så är det att leva i krig, så var det att leva i krig. Krig skonar ingen.
Krig är alltid brutala. Krig är inte något som någonsin borde ha hänt. Krig är definitivt inte något som borde hända idag. Nu.
Nu när jag skriver det här - hur många barn är rädda för sin omedelbara överlevnad just nu, nu när jag trycker ner det korta ordet n och u på tangentbordet? Svaret är - för många. Alldeles för många barn lever under fasansfulla förhållanden i världens alla konflikthärdar och i pågående krigszoner. För att inte tala om alla barn som befinner sig på mer eller mindre farlig flykt undan dessa, eller lever under stora umbäranden i något av jordklotets många flyktingläger.
Veras krig är en bok som jag inte tycker att någon nio- eller tio- eller elvaåring ska läsa själv. JAG tyckte den var bitvis väldigt skrämmande och läskig. JAG, så gammal jag är, fick nästan hålla mannen i handen ibland och blunda hårt för att inte börja böla. Det är en styrka att boken visar sanningen, det är en svaghet att jag inte riktigt känner att jag lär känna Vera och hennes familj på djupet. Men kanske är det ändå bäst så, annars skulle handlingen kanske ta sig alldeles för långt in under skinnet?
"Hewa är på flykt från ett krig. Hon vet inte vart hon är på väg, bara att hon måste komma så långt bort som möjligt. Det är kallt och ödsligt, men i skogen möter hon någon lika ensam som hon. Hewa börjar berätta sin berättelse, om hur landet hon föddes i sakta förändrades till oigenkännlighet.
Med sig på flykten bär hon sin mammas hemliga anteckningsböcker och det viktiga uppdraget att föra dem i säkerhet. ..."
Det gula skrattet, av Viveka Sjögren. Hewas berättelse är också påtaglig, men mer poetiskt berättad. Språket flyter och svävar och landar inom dig som bomull, även om handlingen är nog så dramatisk och fruktansvärd. Den här boken kräver en något mera mogen läsare, på det sättet att språket är mer avancerat, rörelsen framåt mera driven.
Det är egentligen lite för länge sedan som vi läste de här två barn- och ungdomsböckerna högt för varandra, mannen och jag, för att de ska sitta fast kristallklart i närminnet, men jag minns känslan av det abrupta. Det abrupta parallellt med nednötningen. Att något till slut förändras utan återvändo. En dag finns mamma där, den andra dagen är hon inte där. En dag måste pappa ut i kriget. Eller har han blivit tillfångatagen? En dag måste du börja se dig om efter mat någonannanstans än i ditt eget tomma kylskåp och skafferi. En dag har du varit på flykt så länge, frusit så länge, varit hungrig så länge, att du glömmer hur det är att vara fri. Att du glömmer hur det är att vara du. Du har blivit någon annan. Du har förvandlats till någon du inte känner igen, tvingad av omständigheter en ung människa - ingen människa - någonsin ska/borde behöva uppleva.
Veras krig, av Katarina Kuick. Det gula skrattet, av Viveka Sjögren. Båda utgivna i år, 2022. Två böcker som ger olika synvinklar på krigets realiteter och dess efterverkningar. Två böcker att läsa tillsammans, i klassrummet eller hemma. Barn och vuxna tillsammans. Två berättelser att samtala runt. Två böcker att lära sig något av, både historiskt, språkligt, tidlöst och allmänmänskligt. Två lärorika lästips.
Sköt om er. Kram.
Och läs tillsammans.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar