Det är alltid när det finns mycket att säga som jag tystnar. När vägen framåt känns både för uppstakad och för uppbruten i ett och samma steg och andetag. Det är när samhällsdebatten mest bara handlar om det sjuka, som jag bara hummar för mig själv och inte tycker det är lönt att prata ur skägget. För ett samhälle, eller de delar av det, som börjar titta på det sjuka istället för allt det sunda och friska, riskerar att spricka upp och skada ändå mera i fallet, det känner jag mig ganska säker på, även om jag mest tänker det tyst. Det är inte schysst mot oss själva att definera en hel samhällskropp utifrån ett fåtal individer och deras världsfrånvända - människofrånvända - agenda.
Det finns gäng, jodå. Det finns en del kriminella sådana, visst. Det är ett stort problem, självklart. Men. Men:et är stort här. Det finns en hel värld bestående av människor som gör sitt bästa (nästan) varje dag. Som drar sitt lilla viktiga strå till samhällsstacken i ur och skur. Går och går och går och står ut med allt tjafs. De står på sjukhusgolven, de sitter i katedern, de slänger våra sopor, de städar och städar och städar och vädrar ut unkna tankar ur alla dess konferenslokaler. De sitter i video-möten, viktiga sådana, för de bygger infrastruktur och ser till att saker kommer dit de ska - logiskt, logistik. De lägger flour på våra tänder, de bär nyfödda i sina händer. De plockar upp från golv och sträcker sig efter något ömtåligt på översta hyllan. Varje dag. Året om. Du. Och jag.
Det är något sjukt med ett samhälle som sätter det sjuka överst. Valfrågorna borde handla om miljön. Borde handla om hur barnen ska lära sig det de behöver lära sig, för att ta över den här överhettade - men också överjordiska vackra - skutan snart.
Det borde handla om alla frivilliga krafter, hur vi ska tillvarata - och förädla - dem in i framtiden. Alla ledarna för idrottsföreningarna. Alla krafter som plockar in och ut bollar - och håller dem kvar i luften. Alla som sjunger och spelar med de som behöver en stunds avkoppling och tankeflykt. Alla som står i välgörenhetsaffären på sin fritid. De som går hem till äldre och läser högt, eller handlar åt dem, eller både och. De som sätter sig själva på spel och i rullning, för att fler ska ha det bra, varje dag.
Valfrågorna borde vara friska svar. Borde handla om fredsgåtans lösning. Borde handla om bot och bättring inom de sektorer som friskförklarar oss. Ingenjörerna borde få applåder, utan dem fanns det inga broar. Inga akvedukter. Inga oumbärligt konstruerade smågrejer heller. Arkitekterna då? Ja, de vill vi hylla. För fler bra och klimatsmarta byggnader måste till, för att de som ska leva här snart, trots värmerekord och vattenbrist, ska kunna göra just det - leva.
Polisen. De gör ett j-kla bra jobb, för det mesta, det vet vi. De behöver inte visitationszoner. Vi behöver inte ett samhälle som rättar sig efter bovarna, och tittar snett på vanligt hederligt folk. (Vi borde inte snegla så mycket på ett litet förvirrat grannland som införde något som kallas smyckeslagen...)
Vi behöver bli bättre på att se på allt det friska i första hand. Vem vet, kanske fångar vi upp någon som hamnat lite snett av bara farten? om vi koncentrerar oss på att se alla som bygger upp landet, varje dag. Varje minut.
Ni tycker kanske inte att jag verkar så tyst, ändå. Men jag lovar, det är jag. Mumlar mest. Och hummar. Och förstår inte hur vi kunde hamna här: Ett generaliserande syndabockssamhälle som vänder koögonen mot det lilla som går fel, och vägrar se allt allt allt det som är bra, och borde få sin rättmätiga uppmärksamhet för att fortsätta vara - och må - just bra.
Det finns en hel värld därute, den behöver oss. Det pågår ett krig alldeles i vår närhet. Vi borde finnas där för det kämpande folket i Ukraina, istället för att gapa om hur hemskt det är för oss. Det finns inget hemskare än att leva i ofrihet. Att frukta för sitt och sina näras liv varje sekund.
Miljontals människor är på flykt jorden runt, alltid. Fler än någonsin söker sig mot trygghet och en bättre framtid, precis som du och jag skulle ha gjort om vi levde där det inte gick att äta sig mätt, eller få sitt hus att stå stadigt - eller gick att upptäcka någon enda liten gnutta glädje i ditt hårt arbetande barns ögon.
Det finns många många delar av världen där barn inte alls kan läsa, inte har någon skola alls att gå till. Barn som måste hjälpa till med försörjningen, varje dag.
Det betyder inte att vi ska sluta engagera oss i våra egna skolor, inte alls, det betyder bara att det är bra att ha med sig ett större perspektiv ibland.
Jag skulle nog vilja sträcka mig så långt som till att säga att det är bra att ha med sig ett vidare och längre och bredare synfält så ofta du kan. Då kommer du alltid att se - att vi inte är ensamma på den här planeten.
Det kanske är omodernt att inte gnälla på sin egen situation? Det kanske alltid har varit det? Gräset kanske alltid har varit grönare någon annan stans? Men hallå! Liknöjdhet är inte samma sak som harmoni och balans och proportioner.
Hm. Hm. Hm.
Jag önskar bara att någon ville hylla allt det friska i samhällskroppen också, och inte lägga allt fokus på fåtalet problem.
Du är inget problem. Inte jag heller. Och absolut inte de allra flesta av våra kära medmänniskor här i landet. Och i världen.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar