Rivstart för ny kärnkraft. Det är så en rubrik låter, ungefär. Och i mitt huvud ringer varningsklockorna och påminner om den förpackning Kaliumjodid jag såg ligga och skräpa hos en vän. "Länsstyrelsen har ansvar för att skydda allmänheten vid en kärnkraftsolycka. Det vilar också ett ansvar på dig att vara införstådd med vad som gäller." Det står så, jag lovar.
Det skickas alltså ut jodtabletter på posten, som om det vore smågodis, ungefär. Fast med lite större brasklapp. Bara några mil från den vackra och konstfulla inlandsstaden där jag bor, ligger kusten och kärnkraftverket. Bara några mil från jodtabletterna.
Och varningsmottagaren, som enligt planen kommer skickas ut senare under året eller i början av nästa år (enligt uppgift på bladet som medföljde jodtabletter och broschyr), till de som bor i en beredskapszon - nära nära intill det radioaktiva som potentiellt kan spilla över på många oskyldiga (små) liv.
Vi ser det i kriget, strax bortanför knuten, där hör vi rapporterna om soldater som inte respekterar varken nuvarande reaktorer eller de som legat och slumrat, pyrande och fortfarande farliga, sedan jag var sexton år. Våren nittonhundraåttiosex, Palme hade nyss försvunnit ifrån oss - och nu föll det radioaktiva över skog och mark och grödorna där. Cesium. Inte jum.
Fast vi bodde så långt ifrån, påverkades vi, under lång lång tid. Då läste vi Tjernobyl på löpsedlarna. Och allt stod i brand på något obehagligt diffust sätt, även om det mest var i periferin i en sextonårings brådmogna liv och vardag.
Jag har skrivit så många gånger om det jag tror på: Kärleken till mångfalden. Bland människor och djur. Delat så många tankar med er, om naturen och det mänskliga, om värdet i att både tala klarspråk och ändå behålla en värdighet i så många nära samtal du kan. Ändå rinner det över ibland, dubbelmoralens bägare rinner över och jag vill bara skrika.
Men ilskan driver mig ytterligare framåt, när jag läser att högern vill rivstarta ny kärnkraft. Valfläsket osar värre än Tjernobyl någonsin gjorde över de aldrig så hjortrongula tuvorna året när jag fyllde sexton.
Det är klart att det är mer än bekymmersamt att vi lever i kristider där många på marginalen får betala ett alltför högt pris både bildligt, och högst bokstavligt i form av väldigt många nollor på vinterns energipriser. Men säg till sextonåringen i mig: att energipriserna är viktigare än framtiden och hållbarhet på riktigt, och hon förlåter dig aldrig. Säg det till alla som levt under en pågående kärnkraftsolycka (och då levde vi här i vår del av världen ändå hyfsat långt ifrån omedelbara cancerrisker och akuta strålningsskador), och hen förlåter dig aldrig.
Jag läser om främlingsfientlighetens framfart inom Palmes parti 2022, och tänker på hur han brann för världen och de mänskliga rättigheterna. Skulle Palme känt igen dagens arbetarpolitik och det sätt som Magdalena A för taktpinnen med stenhård retorik långt ifrån det mjuka vi kallar demokrati och ett verkligt engagemang? Han var visserligen en aning nja-sägare i kärnkraftsfrågan, men hans brinnande världsögon hade en glöd som få. Världen är stor, och ankdammen så liten.
På svt.se läser jag rubriken som får mig att rysa, av både obehag och senkommet behag. Väldigt senkommet. "Han kan bli den första samiska politikern i riksdagen". Va? Jo, ni hörde rätt. Som om hela Sapmi var en blind fläck för rikspolitiken. Som om samernas frågor fortfarande inte riktigt räknas. Tänk. Tänk att vi pratar så mycket om andra världsdelars undanskuffade, men nästan inte vet något om vår egen ursprungsbefolkning. Åtminstone inte vi som bor söderut. I Stockholm/Rosenbad verkar de inte ha vidare koll. Eller åtminstone inte bry sig. Vidare i texten läser jag: "Det har gått 250 år sedan sist en samepolitiker satt på en ordinarie plats i Sveriges riksdag. Men i höst kan det bli ändring på det."
Äntligen. Hoppas, hoppas. Horisonter vidgas och fler människor möts och börjar förstå varandra, på djupet.
Miljöpartiet. Det är de han kandiderar till. Visst. De är relativt små, det måste vi ändra på. Och jag tänker att många starka röster och gröna energiknippen borde kunna ta plats där - om vi bara gör fler medvetna om hur viktigt det är att välja för barnens bästa. Alla barns bästa.
Tanken snuddar och stannar. Vid människorna som levde i samklang med allt levande runt sig. Som inte bara skövlade och kalhögg. De som levde med ett öga upp mot urskogens toppar, och ett öra ner mot marken full av myllrande myrar och kryllande djurliv. Tänk om allt det stannat kvar i oss. Om lärdomarna från det enkla och livskraftiga hade stannat kvar som en självklar del av våra moderna närmiljöer och våra vidgade omvärldssjälar. Om vi levt som de lärt oss. Grönt.
Jag läser vidare. Drömmer vidare. Stannar till, med ledsna ögon, vid ännu en rubrik.
Jag beklagar djupt det språk, den retorik, det hårdföra, som driver S-profilen från Biskopsgården bort från sin riksdagskandidatur. Jag känner henne visserligen inte. Vet inget om hennes innersta tankar och hennes drömmar för vår gemensamma framtid, men jag känner hennes vanmakt inför det traditionella arbetarpartiets förflyttning mot något gränslöst ovärdigt i språk, bemötande och mänsklighet.
Vi kommer aldrig lösa brott och straff genom att börja generalisera och kasta godtyckliga ord runt omkring oss, tänker jag och surfar bekymrat vidare.
Det här är inte ett lättsamt inlägg. Det här var kanske inte vad ni behövde läsa idag. Men människorna som känner sig kränkta av det oerhört invasiva språkbruket från flertalet politiska riktningar idag (även om det finns grader i helvetet) kan inte fly från känslan inombords, den som säger att man inte får tillhöra. Den som fjärmar och drar bort, istället för att locka till ett liv där alla räknas in och hjälper varandra att göra världen till en lite lite bättre plats. Dag för dag. Tesked för tesked.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps "... En kärnkraftsolycka kan leda till utsläpp av radioaktiv jod. Att ta jodtabletter mättar sköldkörteln med icke radioaktiv jod och hindrar sköldkörteln från att ta upp radioaktiv jod. För barn och gravida är jodtabletter extra viktigt eftersom sköldkörteln hos barn och foster är känsligare än hos vuxna. Forskningen visar att den som är över 40 år inte löper någon risk att utveckla sköldkörtelcancer av radioaktiv jod. För personer över 40 år gör därför jodtabletterna ingen nytta. Djur ska inte äta jodtabletter.
Det är viktigt att du tar jodtabletter vid rätt tidpunkt och bara på uppmaning av länsstyrelsen. Tar du jodtabletter för tidigt eller för sent minskar effekten. Jodtabletter kan användas tillsammans med annat skydd som att stanna inomhus eller utrymma till annan plats. ..."
/ur utskickad broschyr från berörd länsstyrelse, MSB och Strålsäkerhetsmyndigheten
Tur att man är över fyrtio. Och tur att man inte har någon sköldkörtel. Och tur att man inte är en närsynt egoist - för då skulle jag säkert inte ha förtidsröstat på ett grönt framtidsparti. Ett grön framtid för kidsen och deras kids. Ett miljömedvetet val, som vill se långsiktig hållbarhet för hela jorden på både nära nära - och väldigt lång - sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar