Ibland blir en bild så speciell. Bara för att man, läs jag, råkar hitta precis rätt sätt att redigera den på. Det är lite som magi, även om det mest är redigeringsprogrammet som talar. Fast det är ju jag som fotat förstås.
Som här, där budskapet om att jorden kanske inte alltid kommer förbli vår lekplats, vår trädgård att springa runt och busa i, förstärktes av den smått radioaktiva nyansen runt mina kylskåpskalla ord. (Haha, svårt att låta bli att dra på smilbanden åt mina parenteser gjorda av häftmassa. Ser ju mest ut som ett par maskar. Daggmaskar som krympt, gått av och blekts på något sätt. Sorry, för väl makaber formulering...). NOT är inom parentes av en anledning - vi ska inte ge upp. Vi ska kämpa för vår natur. För nästa generations skull. Och nästa. Och nästa.
The World ser inte lika bra ut. Det är så snyggt med prickarna över världen. The värld. En plats med svärta, men överallt sipprar ljuset ändå alltid in. Lite så. Om ni förstår. Det gör ni säkert. Kärleken färgar ju allt ljust.
Det här fotot alltså, är såå nöjd med det. Kom mest till i en hast. Som nästan alla bra foton gör. När man inte gör sig till alltför mycket. Blev lite bra så här också, men ni ska nog få se en variant närmare råmaterialet senare. Men så här blir det lite som en saga.
En saga ni får skriva själva. För för mig är det dags att dra ur sladden här ett tag. Ska pussa lite på mannen och så och sova.
<3
/helena
ps Ord och bild. Bild och ord. De två hänger ihop för mig. Älskar att "lattja" med båda. Mina foton/bilder inspirerar mig ständigt till att skriva berättelsen bakom, särskilt när det inte finns någon. Och orden behöver illustreras ibland. Om inte annat så för själva effektens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar