Favoritdel av köksväggen. Den som man skulle kunna kalla Fly eller illa fäkta, om man ville. Men det ska vi inte göra. Vi ska kämpa och hålla ihop. Eller Keep calm and carry on, om ni så vill. Kom att tänka på det när vi såg Darkest Hour i helgen. En i stort sett oigenkännlig Gary Oldman. Och Kristin Scott Thomas i ännu en liten naggande god, men ytterst livsviktig roll. En lika viktig roll för filmen, som verklighetens Clemmie var för Winston.
Annars då? Jo, tackar som frågar. Ganska bra faktiskt. Så här i Karantän-TV-tider. Haha. Så knasigt. Vem hade trott för bara några månader sedan att ett sådant begrepp skulle komma i närheten av de redan luttrade öronsnäckorna?
Det finns alltid ljus i mörkret. Som Tegnell Tears. Hörde ni om det? Om gymnasieklassen som tillverkade egen handsprit och både fixade etiketter och suveränt namn till det hela? Jodå. Sedan skänkte de det till sjukvården.
Och restaurangägarna som lagar lunch till våra känsligaste, de i riskgrupperna. Till självkostnadspris och allt.
I nöden prövas vännen. Aldrig har väl det gamla, slitna begreppet känts så levande för en modern värld som nu.
Och jag tänker skriva något till er. Något litet. Något spontant. En liten story bara. Eller också växer det och blir något tudelat, eller flerförgrenat. Vi får se. JAG får se. Det som kommer kommer och är, som sagt, helt spontant och oplanerat. OM det kommer något... Here we liksom go:
Radion spelade Meat Loaf. På menyn stod köttbullar. En onsdag som vilken som helst. Eller var det redan torsdag? Sanna hade tappat räkningen på alla dagar som bara kom och gick. Mormor låg på sjukhus. Det var allt som räknades. Mormor kunde inte andas själv, hade mamma sagt. Sanna höll andan. Så länge hon kunde. Puuuuhhhhh. Tjugo sekunder var max. Det spelade ingen roll hur många gånger hon försökte. Mer än tjugo sekunder kunde hon inte vara utan luft. Undrar hur länge mormor hade varit utan luft? Tur att maskinen andades åt henne. Ut och in. In och ut.
Magen hade putat ut. Och sedan blivit platt igen. Vindruvorna hade legat kvar i sin påse. Mormor kunde inte äta själv, inte ens öppna ögonen. Men hon levde. HON LEVDE! Sanna blundade och såg framför sig den prickiga handen. Inte så skrynklig ännu, men prickig. Solprickig. Mormor gillade att sitta vid gläntan vid sjön och "fånga solen med näsan", som hon sa. Många fikastunder hade det blivit, på den prickiga filten. Eller snarare smutsiga filten. Den rutiga filten var prickig av all utspilld saft och utskvätta kaffeslattar.
Maten smakade inget. Den kalla mjölken var bara kall. Knäckebrödet smulade irriterande mycket. Och desserten var ingen dessert, det var ett äpple. Nyttigt och trist och fullt av små kärnor. Sanna märkte inte att hon åt rakt igenom kärnhuset. Hon bara tuggade och tuggade. Fattade inte vad som hände förrän den träiga, beska smaken av pinnen sent omsider nådde smaklökarna. Fan. Fan. Fan. Fan. Det fula ordet fyllde varje tum av hjärnan. Fyllde allt. Varje centimeter av ordförrådet blockerades av det fula ordet. Fan också.
Varför skulle det här hända nu? Nu när livet äntligen skulle börja på riktigt. Nu när Peter äntligen hade vågat möta hennes blick. Visserligen bara en gång, ett snabbt ögonkast, men ändå. En blick. En blick som sa allt. Att han visste. Att det var de två mot världen. Att de tillsammans kunde övervinna allt. Mota drakar och släcka bränder. Skotta trottoarer och riva ut viktiga artiklar ur gulnade tidningar. Möta fienden. Fienden i form av häxor och läxor och pjäxor. Ingen av dem gillade idrott. Hatade. Hatade. Hatade. Alla hopp och skutt och kliv och bolljävlar som bara kom emot en i 120 kilometer i timmen utan att man hann ducka. Och orden i läxboken ville aldrig stå still eller rätta in sig i ledet. Orden hoppade och skuttade i mer än 120 kilometer i timmen. Men tillsammans kunde de få dem att stanna. Tillsammans kunde de stoppa tiden.
- Det är min superkraft, hade Peter sagt. Att fånga dina ord. Få dem att stanna hos dig. Och Sanna hade skrattat så att magen hade gjort en kullerbytta. Det kändes som evigheter sedan. Men det var bara en vecka sedan Peter hade fått hennes mage att le så stort. Nu var allt annorlunda. Allt gjorde lite ont. Allt var svårt på något sätt. Att knyta skorna var svårt. Att borsta tänderna var svårt. Att komma ihåg att inte slänga handduken på golvet var supersvårt. Att lyssna till mammas suckar var svårt - alltså svårare än vanligt. Mormor. Mormor. Mormor. Som en malande röst. En ström av tankar som dränkte alla andra tankar. En röra av prickiga händer och korv och rutiga, smutsiga filtar.
- Sanna. Mamma, som öppnade dörren utan att knacka, som vanligt. Irriterande. Irriterande. Irriterande.
- Jaaaaaaa. Vad är det?!?
- Peter är här. Jag sa att han kunde komma in en stund. Är det okej?
Va? Peter hade aldrig vågat komma hem hit förut. Vad kunde det handla om? En ny superkraft. Att hon hade tänkt så intensivt på honom hade kanske fått honom att komma? Kunde han höra hennes tankar? Hade hon lyckats TÄNKA honom hit? Hade HON en superkraft? Va? Var det möjligt. Hon som var så hopplös. Snubblade över allt. Knöt hårdknut när de andras rosetter flög som fjärilar över vårskorna. Hon. Hon som klumpade och klantade. Hon som trilskades och trampade snett. Hon. Hon. Hon. Hon hade den bästa av superkrafter. Han var här nu.
/helena
ps Tja. Vad tror ni? Kan det vara något? Ännu en början? På något stort? Eller smått storartat? För de lagom stora människorna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar