...inte på bild, förstås. Som veteranbilen som blänkte och sken så mycket i lacken att den konkurrerade med självaste solen. Eller halsduken som någon bara kastat av sig vid sidan av joggingspåret/vandringsleden.
Fågelsången var öronbedövande, drillande vacker och ivrig. Och istapparna tappade så fort i omfång att förloppet nästan gick att ta på. Trädkronorna susade stilla ikapp med människor som hörsammade ropet från vildmarken. Nåja. Det lokala rekreationsområdet kan verka nog så vilt för oss stadsbor ibland.
I lä gick det att lapa sol för både liten och stor. Och överallt hittade vi det som gömts i snö. Även om snömängden här på våra relativt sydliga breddgrader inte direkt varit massiv.
Och alla poeter gick säkert lika banans som alltid när solen börjar närma sig med mera värme och glöd. Jag skrev också en liten blygsam sak, såklart.
Stammen
Roten
Barken
Marken under
Kronan
på verket
Grenen
och kvisten
morgonkvisten
Bladen
de som ännu inte fötts
de som vissnat för vår(ens) skull
på höstkvisten
Löven
de som snart ska vittna om en ny vår
även för de som inte tror på den, ännu
Trädet
Det står där, fortfarande
Och vill inget hellre än att krama dig
Om det bara hade haft armar
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar