Så. Skönt. TV:n är avstängd. Även om det är tillfredsställande, nästan njutbart, att ta del av allt som människor vill bidra med för att hjälpa varandra i nöden, i osäkra tider, är det ändå skönt att stänga av ibland.
Här ska jobbas med analoga, eviga, värden. En av dagens uppgifter handlar om att sortera böcker - jippie! Och då pratar jag för en gångs skull inte om gamla böcker, utan nästan helt nya faktiskt. Vi har nämligen "ärvt" ett par kassar blandade titlar av snälle herr bokrecensenten igen, och ska återigen försöka göra vårt bästa för att sprida ordet.
Förut, när vi höll på mer med poesitävlingar av olika slag, var böckerna givna som priser och uppmuntran till fortsatt skrivande och läsande. Numera försöker vi klura ut nya vägar, som tegelstenar och tunnare band kan vandra.
Ibland hamnar de i ett väntrum, någonstans där väntan kan bli extra lång utan sällskap. Ibland hamnar de i ett sjukhusbibliotek, eller ett skolbibliotek. Den här gången funderar vi på om de skulle kunna hålla någon i handen i karantän-väntan? En litterär vän i nöden liksom. Något att förströ sig med, något att bryta ofrivillig isolering med, någon att skratta med, någon att fälla en tår tillsammans med. Kanske frågar vi runt bland våra grannar. Kanske sträcker vi oss lite längre. Kanske skickar vi ut en digital förfrågan. Först till pixel-kvarn?
Vi får se. Först ska de sorteras lite mer ordentligt, har bara stjälpt upp dem på bordet här framför mig än så länge. Såg något textilt skymta förbi, någon metamorfos, något om synd och skam (kan det möjligtvis vara två av de vanligaste orden i svensk litteratur?), något om ursprung, hästar, morfäder, något lokalt om Borås - förstås, en ALMA-pristagare, stöpis, om att vara modigast i världen, ett engelskt arv och en hel del annat. För stora och små. För blödiga och luttrade. För de som vill roas och för de som vågar oroa sig.
Anyway. Allt står på ända i vår värld, och ändå lever ordet vidare. Världspoesidagen kom och gick, men jag tycker poesin borde firas oftare, jämt, varje dag. Så nu skriver jag något litet till er igen. Bara för att jag vill. Och kan. Och vill bidra på mitt sätt.
Tittar kanske in lite senare med en sak som jag vill visa er. Vi får se vad som hinns med. Men nu. Lite poesi.
Som namnet på en flicka
Som flirtar med oss
Vill locka oss med sig
Hon höjer på ögonbrynen, menande
Undrar varför du dröjer på stegen
Undrar varför du tvekar
Varför du håller distansen
Varför du nyser i armvecket
Flickebarnet, det nyfödda
Hon har dina ögon, men näsan är definitivt någon annans
En bortbyting?
Eller var det brevbäraren?
Nä.
Brevbäraren kommer ju inte ens varje dag längre...
Hon ser ut som en blomma
En sådan som man bara vill äta upp, men inte får för mamma, eller Anders Tegnell
Hon finns mitt ibland oss
Sprider ordet
Håller oss på avstånd
Binder oss samman
Som bindestreck
Som tvättstreck
Som väderstreck
Håller oss på sträckbänken
Som det ständiga vädersnacket
Fast nästan ingen pratar om vädret längre, utom Nils
Som namnet på en flicka
Som vi önskar satt på/i en annan bänk, i en annan motståndskraftigare galax
Men hon är här nu
Någon måste byta blöja
Någon värma vällingen
Och trösta den som gråter
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar