Precis när jag sitter med huvudet på sned och funderar på om det inte finns ett uns Pablo P här någonstans, läser jag om Spanien och mensen. Läste ni det? Att regeringen där tänker stödja mänsklighetens bästa genom att ge kvinnor med svår (och läkar-verifierad) mensvärk betald ledighet tre dagar i månaden.
"Vi flyttar dit!" Det var mannen som sa det. Jo då. Inte för att han har mens direkt. Han är ju för gammal för det, hehe. Och jag också. Utan för att humnismens fackla verkar lysa starkt där nere. Heja heja! Eller viva viva ska det väl va, va?
I samma andetag läser jag ordet kamikaze-drönare. Que? Va? Det finns kanske ingenting mänskligt alls i krigets närhet, men hur omänsklig får krigföring egentligen bli, oavsett vilken sida man strider för - och emot? Jag bara undrar. Människor är mjuka, kamikaze-drönare verkar vara ren och skär och illvillig hårdvara. Krigets offer är många, men jag undrar om inte humnismens totala sönderfall är det allra största offret - som den så kallade moderna krigföringen har uppfunnit och åstadkommit. Men visst, jag förstår att det kan finnas "fördelar" med att kunna rikta sina vapen mot dem man verkligen strider mot, och inte mot den helt oskyldiga civilbefolkningen.
Mitt bästa, och mjukaste, vapen just nu är penseln. Målar mig ut och in ur viktiga samhällsfrågor och mannens snirkliga, intressanta blyertsresonemang. Här handlar det om tårar. Eller vattendroppar? Vattnets droppar som är naturens egna tårar, kanske. Just nu ler våren sitt bredaste leende. Sol-genom-löv-glittret har börjat på riktigt.
Tre små alster ligger på tork. Fint så. Och mannen mumlar något citat av sig själv där han sitter vid sin skärm: Ska fan va' poet. Haha. Så sant så sant. Kanske borde flytta till Spanien ändå. Ledigt vid mensvärk alltså, tala om att ta viktiga frågor på allvar. På tal om det, såg ni doumentären om USA och aborter? Suck. Usch. Rasism, knasigt använd kristendom och otäcka omänskliga slagord riktade mot kvinnor som bara försöker överleva och utöva sin självklara rätt att bestämma över sin egen kropp - och sitt liv. Till Alabama flyttar vi nog inte i alla fall. Eller kanske är det just dit fler humanister borde flytta?
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Jan Baalsrud. Vi började denna sjuttonde maj med att se en film om honom. På tal om krigets fasor. Skulle kanske inte rekommendera er att se den samtidigt som ni äter något gott direkt - eller äter något alls för den delen. Huvaligen. Vilka obehagliga scener. Men vilken överlevare denne man verkar ha varit. Något att tänka på, när man själv ojar sig över att kaffet är för svagt eller bensinpriset för högt. Titeln? Tror det var: Den tolfte mannen. Mycket snö. En fin ren. En gullig norsk plugghäst. Och många motståndskraftiga, modiga människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar