Hej, mina vänner. Hade förberett ett ganska roligt inlägg (om jag får säga det själva alltså...). Några bilder jag skapat på ett tema. Sedan såg jag Albina på nyheterna. Såg kratern, förödelsen, på hennes innergård. Hörde förtvivlan i hennes röst. Och frågan vi hört från så många håll i Ukraina under de här tre gångna månaderna: Varför? Varför? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Att få våra hem och liv förstörda?
Hon såg så uppgiven ut, när hon visade reportern runt i vad som återstod av hennes hem. Hon undrade om det var någon idé att tro på framtiden. Gissar att jag inte var den enda som kände ögonvrårna klia och svida, när hennes röst bröts i förtvivlan.
Ukraina. Vi delar inte bara era vackra färger, som rymmer både sol och fält och hav och längtan och den blå himlen där ovan, vi delar er sorg.
- Ge inte upp, ge inte upp, min kära. Jag ville luta mig in innanför skärmen och sjunga Afzelius för dem som vandrar i ruinerna. Men jag har inte hans förtroendeingivande sångröst. Bara ekot av den.
Dessutom bestämde jag att ni ska få två inlägg här och nu. Ett eftertänksamt. Och ett lite roligt, för att jogga våra neddragna smilband en aning. Vi som kan le, vi måste ju ändå får göra det - ibland. Alltså. Lite ovanligt här inne kanske, med två digitalt skapade inlägg på raken, men någon gång ska ju också det ske. Först en dikt, till Albina. Sedan något helt annat.
Den lyser
Bomber kan inte fälla den
Skäran står sig slätt bredvid
Månskäran
Allt har den sett
Krigen
Och gråten
De förtvivlade ropen
Och ändå, den är förvånad
Skärrad
Den ser Albinas ansikte i natten
Lyser och lyser och lyser, för att ingjuta mod
Ser så många liv slockna
Slockna
Slockna
Men ge inte upp, min månskära
Min månros i natten
Den lyser
Skaver husresterna mjuka med sina strålar
Och riktar sin svidande kritik mot mörkret
Inte natten, aldrig den
Mot mörkret som saknar mänsklighet
Månen lyser upp - när den hör barnen leka
Lyser, lyser, lyser
På solrosens envetna kamp
På Albina
En stjärna tänds, den viskar med klar stämma
- Ge inte upp, min kära
Månen måste orka, även när bomberna faller
Lys, lys, lys
På Albina
In i hennes bleka hjärta
Månros
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar