Här hemma - grönt ute, grönt inne

Det är på gång där ute nu - det knoppas för fullt. Men i min bröstkorg fladdrar något oroligt fram och tillbaka.

Försöker koncentrera mig, ska skapa en bild. Tar fram maskrosen som växte upp under ett världskrig.

Men det vill sig inte riktigt. Under luppen, i mitt bröst, under mina ögonlock, växer oron över orden jag hör.

Gryningsräder. Biometrisk igenkänning. Och plötsligt vill jag kräkas. För nu växer inte fröna långsamt längre.

Trodde att jag skulle gjort en Fem särskilt fina till er idag bara. Och berättat om hur vackert det blir att låta vårljuset lysa igenom den gröna glasskålen på sin väg från ute till inne, men jag vill bara gråta. Jag vet att jag inte kommer få möjlighet att bete mig ytligt den här våren, för nu växer de hårda högerextrema orden som kvickrot, och vi måste reagera.

Jag skäms. Inte över bilden mannen och jag skapat, utan över omänskligheten som växer som ogräs i vårt land.

Hon, hen, han. Den lilla skulpturen. Barnen. Då gråter jag extra mycket, när jag tänker på dem. Överallt. I skyddsrum, oskyddade över vattnen, i flyktingläger. Och så ser jag en liten precis utanför, hon sträcker sina små armar upp mot det rosa trädet, och jag hoppas hoppas hoppas, att hon kan förlåta alla vuxna som inte förstår sig på människor, på riktigt. Själlösa vuxna. Egoister. 

Fast rädslan växer i mitt inre, vet jag. Vet. Att nu har de avslöjat sig. Visat sitt rätta ansikte, så de som tvivlat på att rasister inte kan bära slips och lära sig låtsas vara rumsrena politiker, måste se, höra, förstå. Det är allvar nu. Längre än hit kan vi inte låta rasister, högerextremister komma med sin människoovänliga retorik. Omänskligt. Det är vad det är.

Och jag vet. Vet. Vet. Att jag måste sansa mig. Låta gråten stilla sig, och skriva ner det som måste fram. Det är mycket nu. Och fröna, de växer inte sakta. Och varningsklockorna klingar inte avlägset längre. Människor - politiker i vår egen riksdag - pratar om ghetton som om det vore vardagsmat, som om de är helt historielösa. Som om de glömt allt. Allt. 

VARNINGSLAMPORNA BLINKAR RÖTT NU!!!! DET MÅSTE ALLA FÖRSTÅ!! OCH VI MÅSTE REAGERA!!!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Funderar på att göra en ny tema-rubrik här inne. På allvar, kanske den borde heta? Det ska i alla fall ta upp diskussioner som vi måste ha NU. Vi får inte låta det här fortsätta längre nu. VI HAR MINST TRE, FYRA UTTALLAT ÖPPET DISKRIMINERANDE PARTIER I VÅR RIKSDAG. OCH ETT UTTALAT RENT RASISTISKT OCH FIENTLIGT INSTÄLLT - TILL MÅNGA AV VÅRA KÄRA MEDMÄNNISKOR. 

Vi måste reagera nu. Vi får inte låta barnen växa upp i det här hårda samhällsklimatet. Vi måste agera nu. 

Nu måste jag låta fladdret i bröstet flyga klart och torka tårarna. För jag har en hel del textmaterial som måste sorteras och skrivas ner, som ni säkert förstår.