Nu kavlar vi upp de rosa ärmarna

Den ligger framför oss, som en slät yta - månaden. Oktober. En plan yta att rufsa till och luckra upp, lite som vi själva vill och behagar. Fast med väldigt rena händer och lagom fysiskt avstånd till varandra. Men ändå.

Själv tänker jag på de enskilda dagarna. Vill låta dem leva som skilda enheter (fast helst utan några som helst individuella samarbetsproblem), nästan som individer med egna önskemål och agendor. 

Oktoberdagarna. De inrutade och de mera orutiga. 

Och dagarna som uppmärksammar något för oss alla - de är som vanligt väldigt många.

Där finns lärarnas dag. Och där finns äppelmustens. Och alla sjukdomarna som vi inte får glömma, bara för att det är vissa som finns längre fram på agendan just nu. Där finns Världssyndagen och Internationella dagen mot dödsstraff och Grötens dag och pojkvännernas och flickornas och civilkuragets och klarspråkets. Alla viktiga, på olika sätt (det gäller att inte bara tänka relativistiskt här...).

Men jag tänker ändå mest på musiken. Musikens dag finns också där. Musiken. Det kanske mest universella språket av dem alla? Det många gånger helt ordlösa språket. Rytmens magi. Taktens energi. Tonartens filosofi.

Mouldy old dough. Någon som hört tals om den låten? Inte det? Haha. Nej, inte jag heller. Det var mannen som introducerade mig för Lieutenant Pigeon och deras låt om gammal möglig deg. Que? Ja, jag vet inte. Men knasigt och kul är det, och det behöver vi ju alla en stor dos av nu. Skrattsalva för ömma pandemi-själar.

Marianne Faithfull. As Tears Go By. Har alltid gillat den. Hon är så ung, så ung i videon. Hennes genombrott. Med en låt skriven av Mick och Keith i The Rolling Stones (i alla fall enligt wiki). Den skulle visst hetat något med time istället för tears, men det var väl liksom redan ganska upptaget? As Tears Go By. En sång att nynna på, i dessa tider. Vacker, vemodig, eftertänksam.

Bo. Bo är bara bäst. Alltså Bo Kaspers Orkester. BKO. Har nog aldrig hört en dålig eller ens medioker låt med dem. (Undrar om de själva skulle hålla med där? De flesta konstnärer är ju ganska självkritiska emellanåt, menar jag.)

En sländas andetag. Bara titeln liksom, exakt hur underbar?! Texten så briljant. Musiken svårslaget harmonisk. Poetiskt storslagen i all sin paradoxala enkelhet.

Haha. Fast jag kan inte låta bli att fnissa när jag tar fram texten från en av alla dessa florerande lyrics-sidor. Det gäller att vara kritisk, källkritisk. Lyssna sig fram ibland också. Haklapp. Ordet haklapp finns med i textförslaget jag plockar fram, från TVÅ olika sajter. Fatta! Han sjunger väl inte haklapp? Han sjunger helt enkelt sanslöst bra!

Alla månader är musikens månader. Men kanske ska vi lyssna extra noga nu, denna annorlunda oktober.

Nu lyssnar vi på låten som jag blev påmind om av Anders Eldeman. All musik i Melodikrysset är kanske inte min och mannens tekopp direkt, men där dyker upp guldkorn som det är fint att bli påmind om då och då. (och så väntar, hoppas och längtar vi ju efter att vinna den där läckra svartvitrutiga brickan någon gång snart!).

 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Måste bara få berätta om mannen. Hur han kom hem och berättade att någon sagt att han var världens bästa musiker. Visserligen framfördes kollegans skryt till förskolebarn. Men ändå. Fast vad då ändå? Det är ju barnen som har de mest öppna öronen. De mest klarsynta hörselgångarna. Raka som bamburör ligger de där och vet precis hur något ska låta för att låta bra. Så mannen kan nog vara precis så mallig som han känner sig.