Ordet debutant låter ju så oförskämt fräscht

Det här ska inte, inte, handla om nobelpriset i litteratur, snarare tvärtom. Men vi kan väl ändå börja med en länk till Boktugg. En artikel från häromdagen, där diverse initierade på området i lika delar försöker sia i den litterära kristallkulan, angående årets pristagare, och önska sig, drömma. 

En kort sammanfattning av deras tankar innefattar namn som Anne Carson, Jamaica Kincaid och Ngugi wa Thiong'o (sorry, för bristande stavning här, mitt gamla tangentbord vill inte ge mig något annat över u:na än prickar eller den franska haken...). Och jag bara älskar uttalandet att det vore härligt att få belöna "jordmånen för allt skrivande - det muntliga berättandet". 

Visste ni att en genomsnittlig debutant i vårt land tydligen är så gammal som 32? Och med tanke på den rådande kvinnodominansen i den litterära svängen borde ordet väl uttalas debu-tant, med betoning på tant? Inte mig emot. :)

Men visst är det oroväckande att killarna/männen är så få, bland de skrivande massorna? Och att medel- och höginkomsttagare är överrepresenterade? Det känns som att den ojämlika skolan har mycket att göra här. Fler, helst alla, måste få bättre förutsättningar och mer tillgång till språkundervisning. På många olika språk. Så är det bara. "Bara". Lättare sagt än gjort när skolan sålts ut och blivit de bättre bemedlades lekplats. Jaja. En lång diskussion det där. Lååång. Men viktig. Vi måste i alla fall göra vad vi kan för att så många som möjligt ska få förutsättningar att uttrycka sig - och att vilja uttrycka sig. Där är läsandet viktigt. Läsförmågan essentiell.

Pascalidou for president! Alexandra alltså. Vad kom det utbrottet ifrån?! undrar säkert vän av ordning och reda nu. Det kom inifrån. Från hjärtat. För att jag tycker att hon är så himla bra. Engagerad och uttrycksfull. Som ett riktigt vitaminpiller i höstrusket känns hon i programpunkten från den gångna bokmässan i Göteborg (bokmassan.se) - där fokus ligger på tre debutböcker: Slumpens barn av Amat Levin, Hur du lyckas i en vit värld av Siduri Poli och Badfluence av Julia Lundin och Yasmine Winberg. Ett mycket inspirerat samtal med Alexandra Pascalidou som motor och moderator.

De två först nämnda böckerna önskar jag att jag hade läst redan igår, de känns viktiga och spännande. Drivna och upplysande. Personliga, med en inbyggd önskan om att få fler att förstå och lära sig. Bra böcker, helt enkelt.

Badfluence blir jag mer tveksam till - och det beror inte så mycket på att jag själv bloggar (eftersom mitt primära syfte inte är att tjäna pengar på det), utan mer på att det känns cyniskt att granska, kritisera (och själva därmed tjäna pengar på) en bransch som är så ny. Det var ju trots allt relativt nyss som diverse sociala medier-personligheter började kallas, och kalla sig själva och varandra, för influencers - åtminstone i Sverige.

Det känns också tråkigt att fokus verka ligga mest på de som försöker influera på ytan. Det finns ju så många andra där ute, med mer djupgående önskningar än längre och tjockare ögonfransar. Inte för att det behöver vara något fel med ytligheter (jag älskar ju mina vintage-saker, som ni vet!), de får bara inte ta över. Ytan får aldrig bara vara yta. Det får inte stanna där uppe, ute. 

Nog om det. Jag har ju faktiskt inte läst boken Badfluence - så jag borde nog inte uttala mig för mycket om den enbart baserat på en programpunkt från bokmässan.

Se själva, programpunkten med Pascalidou och co ska fortfarande finnas tillgänglig via bokmässan play. Jag länkar också här.

I den andra programpunkten från bokmässan play, som jag vill rekommendera er att se, får vi ta del av fler tankar runt att debutera. Särskilt fokus på hur det känns att debutera det här väldigt speciella året, med diverse inställda uppläsningsturnéer och så vidare. Lena Kvist (kulturchef på Borås Tidning) leder ett samtal mellan tre debutanter - Donia Saleh, Johan Espersson och Valerie Kyeyune Backström. Mycket intressant att höra deras synpunkter på skrivandet och diverse betingelser för en nybakad författare av idag - med smakprov ur de tre nya böckerna. Länk här.

Sammanfattningsvis? Jo, att med min egen utpräglade arbetarbakgrund vill jag slå ett slag för att fler måste ges möjlighet att bli reflekterande, kreativa - och gärna skrivande - människor. Oavsett om det handlar om ett professionellt skrivande eller någon lokal, intressebaserad fritidsaktivitet - eller "bara" för det egna välmåendet och byrålådan. Alla kan hitta uttrycksformer som passar, det gäller att det ges möjlighet till det, både i hemmet och i skolan och i övriga samhället.

Läste någonstans om hur extremt viktigt det är att växa upp i ett hem där det finns böcker. Hur viktigt det är för barns och ungas språkutveckling att se sina föräldrar läsa. Att höra sina föräldrar högläsa. Och att själv börja bläddra i böcker, tidigt, tidigt.

Mannen och jag kan inte nog tacka våra respektive hårt arbetande arbetarföräldrar för att de gav oss en av de största gåvor som föräldrar kan ge sina barn - tillgång till böckernas världar, berättelserna däri och därmed den absolut viktigaste ingrediensen i ett fullödigt kreativt liv - en levande fantasi. Tack och bock, säger vi bara. "Bara".

<3

/helena

ps "... 'Kära mr Thornton. En god bok är ett koncentrat av en mästares själ, vars syfte är att nå ett liv bortom livet. Vilket otvivelaktigt gör den till en nödvändig handelsvara.' Högaktningsfullt Florence Green. ..."

Vi såg ju en bra film också, eller egentligen två, men vi kan kanske nöja oss med The Bookshop (2017) här och nu. Året är 1959. I Storbritannien. Florence har en dröm, som hon uppfyller - men till vilket pris? En finstämd film av Isabel Coixet. En filmatisering av Penelope Fitzgeralds roman. Om böckernas otvivelaktiga viktighet. Och om deras ibland kontroversiella sprängstoff. Men framför allt om hur sällskapliga de kan vara - böckerna. Och om hur viktigt det är att våga följa sina drömmar. 

Se The Bookshop. Om inte annat för tidsandan, på djupet - och på ytan. Här finns klasskampen. Här finns de som har inflytande och de som inte har det. Här finns kläderna som gör mannen - och kvinnan. Här finns oduglingar och scouter. Här finns inredning to die for (om jag hade en bokhandel skulle den se ut exakt så här - exakt!). 

Här finns också röda läppar och lustiga bordsprydnader (missa inte den knasiga hunden på bordet i den exklusiva villan!). Här finns dedikation och kärlek. Och förlorad kärlek, i världskrigets svallvågor. Här finns ordens magi och energi.