Soffspöken, bildtolkning. Och en dikt.

Hur går det då med soffrenoveringen? Jag förstår ju att ni sitter där i andlös, spänd förväntan. På helspänn, för att ni bara måste få veta just det. Hehe.

Jodå, det går framåt. Den lilla kökssoffan och jag har inte legat på latsidan... Här har valts ut tyg och här har slipats och... Eller nej, egentligen inte. Men visst vore det gulligt med ett par små spöken på sofflocket?

På det lilla dockskåpssofflocket, that is. 

Och så har jag hittat en rar gammal ram till husets senaste konstverk. Teckningen som mannen fick av Emin. Är nästan säker på att den lilla konstnärliga gossen heter så. Har sagt till mannen att han måste börja be de små att signera sina mästerverk. Måste nog beskära lite här, tyvärr, för att få in den i den enda lediga ram jag kunde hitta. 

Är inte så bra på det där med bildtolkning, tydligen. För när jag frågade mannen om det var en fågel som kräks på teckningen som han så stolt kom hem med, så såg han helt frågande ut.

- Det är ju en bil som kör på en jättelång och slingrig väg. Där längst bort är huset som den som kör bilen bor i. Sa mannen upprört.

Jaha. Ojdå. Hehe. Hoppsan. 

- Men då känner jag ju genast att det är ett motiv jag vill rama in och ha väl synligt, sa jag och började pronto med att leta lämplig ram.

Gulligt är det i alla fall, alltihop. Här ovan ser ni en annan fågel. Var ju bara tvungen att spara lite av det lilla orange originaltyget och fixa till ett par soffkuddsmönster av det. Tyget var fortfarande väldigt färgstarkt på baksidan ju. Det ska i alla fall föreställa en fredsduva, dagen till ära. Med nytt fredspris och allt. FN. Bra val. Och deras arbete med att utrota svält. Mycket bra val.

Med det vill jag önska er en skön hösthelg. Men först tänkte jag bjuda på en dikt. Blev extra inspirerad att skriva vidare på min tilltänkta, mer sammanhållna, poesitanke nu. Nu när Louise Glück fick litteraturpriset till Nobels ära. En kvinnlig poet, minsann. Svårt att inte börja hoppa jämfota av glädje vid tanken på det. 

Poesin har fått finpris. Även om det känns en smula avslaget och trist, det här med Akademin och allt som har hänt de senaste åren. På något sätt har allt blivit en aning urvattnat. Det glänser onekligen inte lika mycket om priset längre. För mycket unket vatten har runnit under den förr så högburna litteraturkretsen. De aderton känns naggade i kanten på något sätt. Jaja, de har ju rest sig på nio förut, det har ju funnits skandaler i det förflutna också. Som om det vore någon tröst.

Anyway.

All ära till Louise Glück, verkar vara en bekantskap man gärna vill få tid att dyka ner i. Grotta in sig i det korta formatets höga densitet, om vi ska snacka intellektuellt struntviktigt en stund, och det ska vi väl? Men visst vore det intressantare om fler språkkulturer fick ta del av priset, lite oftare?

Nåväl. Dikten skrev jag med ojämlikhet och unkenhet i tankarna. Fatta hur få från den ofantligt berättelserika kontinenten Afrika som alls har fått priset. Och från den sjudande språkkontinenten Sydamerika är det längesedan vi fick åtnjuta en ny litterär vän. 

För det är ju så det blir, det är ju en av de saker litteraturpriset verkligen kan göra för oss, ge oss nya bekanta att lära känna. Få känna dem på pulsen en stund, via deras ord, tankar, erfarenheter, och deras raka eller mera krumbuktande sätt att uttrycka sig på.

Därför skrev jag den här dikten. För att jag har tröttnat på ojämlikhet, den skeva historieskrivningen, och den rena rasismen. Black lives matter. All lives matter. 

Gårdagens spöke,

det vita,

allseende, med sin bleka, blekta agenda

Det som överskuggar alla andras historieberättande

med sitt skrymmande, skymmande - skrämmande - lakan

Låt oss slippa se fler uppklippta glosögon

Låt oss riva de vita lakanen i strimlor!

Vi låter det vita spöket sväva bort,

som en uppsvälld, självförhärligande heliumballong.

Vi börjar om. Ny historieskrivning. Fast ändå väldigt gammal, bakom allt det bortglömda, bortgömda.

Vi låter någon annan berätta.

Ser nya rubriker framför oss, skrivna och fyllda av andra människor

Dags att lyssna.

Dags att höra.

Dags att - äntligen! - upphöra med den enorma vita normen.

Hög tid att lyssna på, höra om, alla.

Lyssna, som om det gällde livet.

 

<3

/helena