Äter kanelknäcke, låtsas att det är nyttigare än bullar, fast det hela ju beror på pålägg och fyllning och annat. Läser om nobelpriset i medicin. Hepatit. Nästan alla kan botas från det viruset idag, eller åtminstone bli bättre. Bättre och bättre dag för dag, blir forskningen och de vetenskapliga framstegen. Ordentliga kliv framåt gör de som oförtrutet jobbar med att göra våra liv bättre - och friskare. En dag kommer någon kanske få nobelpris för att ha knäckt covid-19-koden? Hoppas det.
Och de gröna framstegen, de görs också hela tiden. Såg ett samtal med Stefan Edman, på den digitala mässan, en av alla de som jobbat med miljöfrågorna långt längre än vår egen gröna Greta har funnits. Hans senaste bok verkar full av hopp: Bråttom, men inte kört! Den pekar bland annat på alla framsteg som gjorts och görs.
Annars är det är lätt att bara fastna i det som inte går så bra. Att bara fästa blicken på det som är trögt och nästan verkar ogenomförbart. Men det är mycket som går framåt. Mycket mer än media kanske låter oss få veta dagligdags. Det "braiga" skapar inte lika stora rubriker. Förutom nobelpriset då, och lite annat.
Därmed inte sagt att det bara är att sätta sig ned och slappna av. Det gäller att inte luta sig bakåt utan att ha något solitt och stabilt att luta sig mot... Som en stadig trädstam till exempel. Eller en smått underbar man! ;)
Vi tog en promenad på Göta i helgen - Borås kvinnligaste stadsdel? Vi ställde bilen vid Sankt Sigfrid, den stora härliga naturkyrkogården. Fast man inte ska parkera där om det inte är just till kyrkogården man ska... Lite ajabaja på oss förstås, men det var väldigt folk- och biltomt där just då, så jag tror inte vi störde ordningen på något sätt. Den här gången skulle vi inte njuta av det stilla trädsuset inne på begravningsplatsen, utan styra kosan mot det lite kaosigare industriområdet mittemot. Egentligen heter det Gässlösa just här, inte Göta, men vi kom till "henne" när vi gått runt en bit.
Vet inte om ni är precis som jag - förvirrade och röriga? Haha, nej inte nödvändigtvis det, men det blir ofta lite mycket som ska få plats längst fram i hjärnan, och därför glöms en hel del bort. Som den här superparken som ska byggas. Den ska bli som en grön, lång lunga genom den lilla staden där vi bor.
Det är meningen att det ska finnas ett oavbrutet grönt stråk att följa genom "hela" stan. Fem kilometer lång ska den visst bli, ungefär. Från Gässlösa till Rya Åsar ska den gå. Och tvärtom. Hehe. Där är det meningen att man ska kunna röra sig helt grönt, så att säga. Gå eller cykla eller så. Redan befintliga gröna områden ska byggas samman med nya gröna plätter.
Visst låter det bra? Men ärligt talat känns det inte bara som att jag är tvåa på Borås-bollen att nämna det här, förmodligen är jag sist. Eller i alla fall näst sist.
Det har i alla fall arrangerats vandringar, där man har kunnat ta del av den tänka sträckningen, och sedan kunnat uttala sig och komma med synpunkter. Alla är säkert inte lika stormförtjusta, tänker jag. Men det är en längre diskussion och den ska vi inte ha/ta nu. Nu ska vi avsluta med en strof ur en sång, tänkte jag.
Kommer säkert återkomma till den supergröna supertanken med superparken. Jag gillar den! Men det finns fler tankar att tänka runt den. Sedan. En annan dag. En annan dag ska vi gå längre på den tilltänkta parksträckan också. Börja från andra hållet då kanske?
Nu citat. En sångstrof. Ett som passar till den kommande parken, och mitt översta foto, kanske?
"Just like a breath of spring, one winter's day"
/ur låten It happens quietly, av John Dankworth
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar