Termometern visar att det är höst. Och jag förundras, som varje gång årstiden stavas h-ö-s-t, över ljusets hastighet över allt, överallt.
Jag minns det mörka från i våras och någon som uttryckte bestörtning över det som sedan blev en pandemi.
- Jag är inte rädd, sa jag då.
Jag är fortfarande inte rädd, inte för döden. Att inte göra det bästa av sitt liv, tycker jag är något som verkar så mycket mer skrämmande. Det känns som en farligare pandemi, att folk visar likgiltighet och apati.
- Hugg i! vill jag skrika. Hugg tag i allt det fantastiska som vi har runt om oss, vi - som fötts till ett liv utan daglig kamp för överlevnad. Utan brist på poesi i våra liv.
Ja, jag vet att jag tjatar, men ljuset fortsätter att fascinera. Både det som finns utanför och det som kommer in. In i oss. Ljuset vi absorberar och sprider vidare runt oss. Där är poesin en viktig del. Den vill oss väl. Den låter oss vila. I kropp och själ. Det är därför jag gillar den, bland annat.
Höstljuset är mjukt. Det sköljer över rummet. Inte så gyllengult som sommarens, inte så avslöjande som vårens, inte så skarpt som vinterns. Som en mjuk kaskad. Silkeslen. Som en välanvänd snuttefilt. Som tröst. Hösttröst.
Ljuset når mitt inre i form av tacksamhet. Inte som en religiös uppenbarelse, inte alls. Som ett upplysande sken.
Hon. Den lilla kämpen. Hon vägleder mig. Guidar mig. Föder min tacksamhet, varje dag. Varje dag utmanar hon mig att göra mitt bästa.
Sköt om er.
<3
/helena
ps "Vänner man aldrig mister. Det är vad poeter är." /sagt av Louise Glück i en intervju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar