Hej hopp! Det var nära att jag inte hann titta in och säga hejdå till september tillsammans med er. Det var nära att det här bara blev en dag när jag skrev i diktformat. Puh. Tjugotvå. Jodå. 22 små diktfragment blev det. Eller små och små, en del blev större än så. Och några blev bra.
Det var ju så att jag hade tänkt skriva en dikt om dagen i höst, ungefär. Ibland kan det bli en, ibland två och ibland betydligt fler än så. För vissa dagar gör man ju annat. Binge-tittar på serier och så (vi har nyss sett sista avsnittet av White Wall på svt play och jag vet inte om jag tyckte den var så bra. Men dålig var den definitivt inte) och läser och fotar och armbågspussas och försiktighetskramas och umgås med de trevligaste man vet och känner.
Så vissa dagar måste man skriva tjugotvå, som kompensation. Nej, det måste man inte. Måste JAG inte. Men ibland blir det så ändå. Ibland rinner orden till, som saliv vid åsynen av nybakta kanelbullar. De bara förökar sig. Det låter kanske som skryt, icke-jantigt, lite fjantigt nästan, och det är det väl också, på ett sätt. På ett annat sätt är det bara en förklaring av tingens ordning och ordens följd. Det är ju inte säkert att tjugotvå dikter i anteckningsblocket är bättre än en dikt i skogen, om ni förstår hur jag menar. Den gamla, uttjatade diskussionen om kvalitet kontra kvantitet. Men den ska vi inte ta nu.
Nu ska vi säga hej då till september. Och svara på frågan vad vi tar med oss framåt, in i vinterhalvåret, in i framtiden?
<3
/helena
ps Vad då? Jag har ju redan svarat. Det gjorde jag ju först. Solljuset och alla orden. Fast jag menar mest ljuset inombords. Tankarna som fyller oss. Visst, vi ska inte fly eller sky mörkret. Inte låtsas som det regnar. Inte låtsas som om allt är bra ute i världen. Vi ska fortsätta sörja med de som sörjer och be för dem som är sjuka eller långtidskonvalescenter. (Och jag ska tydligen öva mer på ordet konvalescent, fick det inte rätt förrän på tredje försöket. Även solen har ju fläckar...:). Vi ska inte blunda och bara storma på, men vi ska se det ljusa ändå. I varandra. I naturen. I folks försök att göra sitt bästa; så ofta de kan och orkar. Det ljuset tar jag med mig in i höst och vinter. Och orden. Behöver de förklaras? Kan de förklaras? Nej, men jag gör väl det ändå. Jag vill alltid ha orden med mig, och jag har verkligen förstått nu, till slut, exakt hur privilegierad jag är som fått böckerna och bokstäverna med mig från den så kallade koltåldern. Hur viktigt det är att få orden till sig med modersmjölken eller nappflaskan. Ju tidigare du tar dem till dig, desto svårare blir det att skiljas från dem. Du blir beroende av dem, och de av dig.
Eldsjäl och blåslampa, två exempel på ljusa ord att ta till sig - och med sig - när mörkret faller.
pps Jo, just det. Jag hann ju göra en slags fem särskilt fina till er också. Kommer snart in på en blogg nära er.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar