Dubbeltrastar

Trots att veckan varit fylld av intryck - både otäcka och mycket mindre otäcka - är det en särskild händelse som fastnat särskilt i mitt medvetande. Kanske kan den verka obetydlig, men för mig var den väldigt speciell. Återkommer strax till det, men först ett par kommentarer om det otäckaste och om det gulligaste.

Det mest otäcka - att det finns politiker i vårt eget så kallade demokratiska land som mer eller mindre godtyckligt sätter ett likhetstecken mellan gängkriminalitet och migration. Det gör mig fysiskt illamående att tänka på. Till höger - och vänster - finns det alltså politiker på högsta nivå som helt seriöst tycker det är okej att generalisera så grovt.

Jag tänker, framför allt, på alla dem som kom hit hösten 2015. Alla de som flydde från ett fruktat krig. Alla de som sökte skydd och asyl hos oss, och i många av våra grannländer ute i Europa, de tänker jag mest på.

Jag tänker på hur vi, mannen och jag och många andra, stod där på den öppna platsen mellan kyrkan och kulturhuset och visade vår gemensamma styrka och beslutsamhet att göra så mycket för så många som möjligt. Att det skulle ta tid innan alla fick det bra, integrerades tillräckligt och kunde få ett mer än drägligt liv i vårt land, det visste vi nog alla.

Men vad är det som händer nu? Varför verkar ingen förstå att det här bara kan bli bra på sikt, med hårt, oförtrutet, långvarigt arbete. Nu vill alla bara skylla på våra oskyldiga medmänniskor. Helt plötsligt är all otäck kriminalitet något som skulle vara deras fel. Hur kan man börja tänka så fel? Är det för att det eskalerande våldet kommit för nära de folkvalda makthavarnas egna feta trösklar? Eller är det även i vårt land en bricka i ett politiskt spel? Med en valrörelse som närmar sig? Jag bara undrar? Att stigmatisera en hel grupp människor, på grund av att det alltid finns rötägg som bestämmer sig för att ta den lätta vägen, känns både obehagligt och nästan kriminellt i sig, tycker jag.

Att börja om med en god och seriös intention och ambition i ett nytt land, efter att flytt från trauma, kan förstås aldrig vara varken lätt eller smärtfritt. Men de flesta gör det ändå. Försöker göra sitt bästa så ofta de kan och orkar. De flesta är vanliga, ovanligt hederliga människor (vet att jag skrivit det många gånger förut, men det fortsätter vara ett av mina absoluta favorituttryck. Och ett av de mest sanna).

Och vi måste alla hjälpa till. Att flytta bort från områden och börja kalla dem för negativa epitet har aldrig gynnat någon. Det är få - människor eller områden - som klarar att resa sig från oket av att mest ses som problematiska.

Vi måste våga titta på det som är bra också. Börja bygga därifrån, underifrån. Börja med barnen. Låta dem behålla barnasinnet, nyfikenheten och känslan av att höra till. Vi måste låta deras livsglädje, upptäckarlust och kunskapstörst ackumuleras och spridas vidare till gagn för oss alla. Låta dem göra något bra av sina liv. Låta dem känna gemenskap. Och hopp. Känslan av att vara behövd är viktig och ett oslagbart verktyg i kampen framåt. I kampen för ett jämlikt, demokratiskt och solidariskt samhälle.

Oj, det blev långt, men ni vet hur arg jag blir på rasister, oavsett om de råkar vara i så kallad opposition eller statsministrar - eller vanliga, dödliga gräsrotsnissar.

Jaja. Var var vi? Jo, det gulligaste då - Tareq Taylor. Jodå. Hur kan det inte vara det sötaste någonsin när någon först kopplar ordet mammon till en efterrätt och inte till det maktmedel som ständigt är på för mångas läppar? Sötis, säger jag bara. Om man nu kan säga så om en mycket vuxen och kompetent människa? Håller med Fredrik, eller om det var Filip, som tyckte att Tareq borde bli svt:s julvärd. Go Tareq!

Skrev förresten en dikt med Filip och Fredrik i, tidigare i veckan. Blev riktigt bra. Och lite kul. Men nu till veckans särskilda händelse. Eller det var nog i söndags. Vi satt och sneglade på Finnkampen, hejade som bäst på Khaddi och Kramer och co, när en hel flock fåglar seglade förbi utanför. Eller snarare flockades. Flög omkring i stora skockar. Verkade nästan krocka med varandra, fast fåglar väl aldrig gör det på riktigt?

Vad är det där för fåglar?, frågade jag mannen som inte ville slita blicken från längdhoppsgropen eller stavhoppsställningen, eller vad det nu var. Han hade ingen aning, sa han med ett öga på de många vingarna utanför.

De var för stora för att vara mesar, för små för att vara kråkfåglar. Så fina. Bruna. Prickiga. Glänsande. Trastar? Ja. Det visade sig efter viss efterforskning (googling) vara ett gäng dubbeltrastar. Dubbeltrast, kul namn på fin pippi. Mistle Thrush, kallas de visst på engelska. Turdus viscivorus på latin.

Har aldrig sett dem här i betongdjungeln förut, så vi undrade om de flugit vilse. Men de är ganska vanliga på våra nordliga breddgrader sommartid, tydligen. Mest rapporteras de vistas ännu mer norrut. Sedan åker de söderut, mot värmen. Ungefär vid den här tiden flyttar de iväg. Flyr den annalkande vintern. Det verkar som att de mellanlandade precis här, på sin väg mot södern. Precis utanför vårt fönster. Hur underbart? Att få njuta av flera hundra, kanske tusen, glänsande prickiga fåglar en helt vanlig dag i september? Hur underbart som helst!

Det som händer i Belarus, ett land som inte alls verkar tycka att yttrandefrihet och åsiktsdito är självklarheter år 2020, det får vi prata om en annan gång. Och varför det kallas Belarus numera, läste en intressant artikel om det för ett tag sedan, får se om jag hittar den igen. Och att jag i stort sett har fixat klart nyårskorten till 2021 redan, det får vi kanske också snacka om en helt annan dag.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Hittade en fingerborg som får agera mini-vas inuti den lilla träfågeln. Hur fint? Hur fint som helst!