Änglar. Och Linda Bläh.

Läslovet är här! Bra grejer ju. Det här med att läsa. Och att ha lov. I år hinner jag nog inte göra något exklusivt läsvärt bidrag till era lagom stora kids - och era lagom stora vuxna. Utan jag tänkte mig faktiskt en repris av den lilla berättelse jag skrev förra året - om Linda Bläh. Tänkte ompublicera den här. Med hjälp av fotona jag tog i somras. Några foton från en av mina i-spåren-på-en-fotograf-jag-följer-i-spåren-utflykter. I Ljung, tror jag vi var då, den gången. Här, där alltså, hittade vi den vackra kulturgraven, med änglar på.

Tre små delar, har min miniberättelse. Tre delar jag har delat med er tidigare. Men här kommer de alltså igen. I ett sjok, så att säga.

Håll tillgodo. Hoppas att ni gillar och läser högt för varandra där hemma. Änglar finns! Glöm inte det.

Linda vaknade. Inte med ett ryck, utan med en mjuk känsla i nästan hela kroppen. Det var bara foten som kändes kall och ryggen en aning stel. Den andra foten kändes också kall. Täcket låg halvt om halvt på golvet.

Linda krängde på sig den stickade blå tröjan över det tunna nattlinnet. Den sönderälskade tröjan hade maskor stora som mushål. Men vad gjorde det, den värmde ändå. Morfars doft var borta ur den för länge sedan, men känslan av morfar Bengt satt för alltid kvar i garnet som klamrade sig kvar mellan maskorna. 

Boken, som hon börjat läsa kvällen innan, låg uppslagen med en vild bild i mitten. En bild av en galen kvinna. Håret på ända och stora, omoderna glasögon. Inte sådana där svarta, kraftiga, fyrkantiga, som pappa och alla andra trodde att de passade så bra i, mera som uggleögon. Som tefat. Som täckte ögonbrynen och nästan hela kinderna. En kvinnlig mördare. Linda tyckte det verkade konstigt. Verkade orimligt på något sätt. Kvinna. Och mördare. Som en motsättning. Att kvinnor alls kunde mörda.

- De exakta procenttalen kan jag inte, hade Jocke sagt. Men visst finns det kvinnor som begår mord. Även om de är betydligt färre än männen, och ofta har andra anledningar och bevekelsegrunder, fortsatte han. Alltid skulle han använda så svåra ord. Bara att googla upp i ordboken, sa han. Ett stort ordförråd kan minska klyftorna mellan människor på ett mer djupgående och effektivt sätt än vilket senkommet politiskt beslut som helst. Han gillade att avsluta så där. Kryptiskt. Svårbegripligt. Så att man fick något att fundera på. Eller något att skita i att fundera på.

Magister Jocke. Med det långa svarta håret i svans. Och kinder som verkade så mjuka. Kanske hade han fått så tjockt och långt hår som kompensation för bristande skäggväxt?

De hade thriller-tema. Med fokus på "ljuset i mörkret", som Jocke uttryckte det. Vi måste våga skåda mörkret i vitögat, mässade magistern med ett så inlevelsefullt uttryck i de annars så snälla ansiktsdragen, att man nästan hoppade till i bänken. Linda hoppade inte till. Hon var van vid mörker. Och ljus.

Ingen, utom lilla Livia, visste väl riktigt vad skåda betyder.

- Är inte Skoda en gammal, ful bil? Undrade Max glatt.

Alla skrattade, utom Livia.

Linda hade varit kompis med Livia en kort tid. Sedan början på höstterminen. Hon hade fått följa med Livia hem till det stora huset fyllt med lukter som hon aldrig tidigare hade känt. Eller dofter då. Dofter är något godare än lukter, trodde Linda. Och ändå godare än allt det i världen som stank. Här bodde Livia med sina fyra äldre syskon och en moster. Föräldrarna var döda. Dödade. I ett krig långt borta. 

Livia hette egentligen något annat. Något längre, något med ett ljud som kändes kittligt i halsen. Men hon hade börjat kalla sig själv för Livia så fort hon lärt sig vad ordet liv verkligen betydde. 

- Att ha ett liv är ingen självklarhet, hade Livia påpekat första gången de tog följe hem från skolan. Linda fattade inte riktigt vad den nyfunna vännen hade menat med det, men hon hade ändå nickat. Försökt föreställa sig att hon nickade på ett sådant sätt som någon som verkligen förstod innebörden av det Livia just påpekat.

Efter några veckor hade de börjat bråka. Livia tyckte att Linda och alla andra "små svenne-brudar" var så bortskämda. Skulle ha allt de pekade på. Smink och senaste smartphonen och full rätt att gå på vilken sida av vägen de ville. Det sista var visst något bildligt, något som egentligen betydde något annat. Ett uttryck från Livias andra - första? - hemland. Linda kände inte alls igen sig i den beskrivningen. Hon som inte ens gillade smink. Hon som alltid bad om lov, och nästan alltid höll det hon lovade. Linda tog inget för givet. Särskilt inte sedan morfar Bengt dog. Då försvann den speciella platsen inom Linda, den där hon känt sig trygg i sitt eget sällskap.

Hon borrade in näsan i den obefintliga doften mellan maskorna. Bad en bön till morfar om styrka, drog på sig jeansen, borstade håret och gick ner för trappan. Ingen annan var uppe ännu. Mjölken var kall. Ingen hade glömt kylskåpsdörren öppen för länge. Hon gjorde varma mackor och banansmoothie. Det var morfar som kallat det varma mackor. Själv sa hon grilled cheese, vid de tillfällen när mamma var tanklös nog att fråga vad hon ville ha.

- Grilled cheese, please! Och ett boiled ägg med kaviar. Och en syltsmoothie med extra mycket grädde i. 

- Du kan få gröt om du vill, med en liten klick sylt uppepå, brukade mamma sucka till svar. Gröt lika med bläh. Sa Linda. Så det var bättre att vara uppe först och laga till det man själv ville, medan mjölken fortfarande var kall.

När mamma vaknat, skulle hon påminna henne om att de skulle köra ett gympa-pass tillsammans. Ett nytt. Mamma skulle nog bli väldigt överraskad, av innehållet. Mera dance än gympa. Mera moves än rörelser. Mera Linda än mamma. Definitivt mycket mera Linda än mamma. Men mamma höll stilen, som pappa sa.

- Håller stilen gör hon, min goa tjej!

Pappa kallade alltid mamma för sin goa tjej. Hur töntigt? Hur lamt? Hur yesterday? Hur ofattbart löjligt?!? Min goa tjej. Bah.

Mamma Therése var dessutom gammal. Minst fem år äldre än Lindas kompisars mammor. Men stilen höll hon. Tydligen. I alla fall om pappa fick avgöra.

Snuffe behövde gå ut. Eller hade behövt gå ut för ett tag sedan. Pölen i hallen talade sitt tydliga språk. Snuffe var gammal. Åtminstone halvgammal. Sju hela människoår. Linda ville inte att Snuffe skulle dö. Självklart inte. Men hon önskade det intensivare än vad som kunde anses normalt. Normalt. Ett ord som beskrev hur man borde vara. Och känna. 

- Det och det är normalt, sa man. Sa alla möjliga. Fast de omöjligt kunde veta säkert vad som var just normalt. Normalt sett. Ett normalt sätt. Vem hade det egentligen? Vem VILLE ha det? Linda bara undrade.

Snuffe skakade på sin regnvåta kropp. Linda tog av sig jackan. De andra var uppe nu.

- Ikväll tittar vi på läskig film, va? Pappa höll fram händerna framför sig på ett zombieaktigt sätt, och Linda drog sig bakåt med låtsad rädsla. 

- Ja!!!!!! ropade lillasyster Lova. Och mamma gav pappa ett förmanande ögonkast. 

- Ja, just det, du och jag Lova ska titta på Bamse först. Eller Paddington kanske. Eller Puh. 

- Nasse!!!! Ropade Lova med munnen full av illröd sylt. Nasse! Nasse! Nasse! Och oink oink Ior!

- Okej, okej. Nalle Puh it is. Och sedan blir det liiiite mera scary, mimade pappa till Linda, som log.

************************************************************************

Snuffe drog hårt i kopplet, försökte förgäves springa fram till den silvriga idegranen där en retsam ekorre just skuttade upp för stammen.

- Snuffe drar för mycket, klagade Linda. Undrade om inte pappa kunde ta över. Typ nu.

- Yes. Självklart. Pappa skuttade fram mellan de slingrande grusgångarna, nästan lika vigt som en ekorre. Han tog över Snuffe-görat, som de brukade kalla det.

Luften var hög och klar. Lätt att andas, även om det regnade lite. Mamma hade förmanat på dem både mössor och vantar. 

- Nej, jag hatar den där käcka mössan med öronlapparna, klagade pappa medan Lova och Linda glatt satte på sig sina luvor med stora tofsar på.

- Ja, du måste ha mössa! Pappa suckade och drog ner den klämkäcka huvudbonaden ända till näsan. Frågade mamma om det blev bra så här? Och mamma bara log, sitt mest överseende leende.

Nu gick de där, mätta och varma, långsamt i det fortfarande ganska sommargröna gräset. Långsamma, eftertänksamma steg mot sitt tilltänkta mål. Livia var också med. Och mormor.

- Hej, morfars allra bästa vän! Så hade hon sagt, när hon ringde lite för tidigt på morgonkvisten. Hon hade tagit över morfars speciella hälsningsfras till Linda. Fast hon brukade säga mormor. Mormors allra bästa vän. Men dagen till ära hade hon sagt morfar.

- Ikväll går vi ut och hälsar på honom va? Sa mormor i telefonen. Eller redan i eftermiddag?

- Ja. Jo. Sa Linda. Även om hon var osäker på om hennes mjuka morfar verkligen kunde finnas under en så hård sten.

- Måste man tända ljus just idag? Det var Livia som undrade.

- Nej då, man kan göra det när man vill. För att minnas de man älskar, som har gått vidare.

- Gått vidare? Livia såg frågande ut.

- Vandrat vidare ja. Till nya äventyr. Andra världar. 

- Du menar dött?!! Sa Livia med en märkbart irriterad ton i rösten.

- Ja. Du har rätt, klart man inte behöver skriva om allt. Eller försköna. Klarspråk är bra, ursäktade sig mormor.

- Men det blir bäst när det är mörkt, tillade pappa lite för sent för att de skulle fatta att han menade ljusen som skulle tändas.

De gick en lång stund, tysta. Alla upptagna med sina egna tankar, verkade det som. Linda tänkte på kvinnan med de stora tefatsglasögonen. Undrade om hon låg i en helt vanlig grav. Eller om sådana som mördat inte fick ligga så här fritt utsträckta under gräset. Först skulle de gå till minneslunden. Livia skulle sätta upp sina figurer där. Figurer som hon gjort själv.

Linda hade hjälp henne med scanningen av fotot. Det enda foto som fanns kvar av Livias mamma och pappa. Det var ganska litet. Och tummat, som morfar skulle sagt. Viket på mitten och sedan vikt en gång till. Det skarpa vecket hamnade tyvärr i pappans ansikte, så man såg inte riktigt hur han såg ut.

Men mamman syntes. Hon log. Och sträckte ut armarna framför sig. Som Boris Karloff, tänkte Linda fnissigt. Eller Doris Karloff då kanske. Linda försökte låta bli att skratta högt åt sig själv. För det var allvar för Livia. Att försöka minnas och komma ihåg. Pussla ihop de fragment av sina föräldrar som hon hade gömt djupt inom sig. Att göra de här figurerna var ett sätt att minnas. Ett sätt att hylla det som var Livias ursprung och första minnen i livet.

Pappan hade svartvitrutig kavaj på sig. Och blå jeans. Mamman hade sin bästa klänning. Den som skimrade i alla blå färger som finns i hela världen, sa Livia. Hon kunde se färgerna skymta förbi innanför sina ögonlock nästan varje gång innan hon skulle somna, sa hon. Och höra det frasande ljudet av det styva tyget. Bara en kort sekund varje gång. Sedan var ljudet bara borta.

De mötte människor som skrattade. De mötte människor som snöt sig, kanske för att de var förkylda. De mötte barnvagnar och rullatorer och trehjulingar och cyklar. Snuffe mötte en och annan kompis att sniffa på. Mest mötte de människor som gick som de, långsamt, utan brådska. Linda hade nog aldrig sett så många människor på en gång som inte verkade ha bråttom någon annanstans.

Nu var de strax framme. Det lyste redan många ljus i en stor cirkel. Bakom en av de stora, vajande björkarna stod en kille och spanade på dem. Det verkade i alla fall som om han gjorde det. Linda tyckte att han verkade bekant på något sätt. Men hon kunde inte komma ihåg var hon hade sett honom förut. Han vred och vred på huvudet när Livia försökte fästa sina två pappfigurer i gräset med hjälp av fyra spetsiga blompinnar. 

- Ser du hur han vrider på huvudet som hon i Exorcisten? Runt och runt som om han aldrig hade sett två rutiga och blå mammor och pappor förut. Sa Linda till Livia. 

- Vad glor du på?!??! Skrek Livia för full hals. Exakt vad glor du på?!??! Fortsatte Livia med ännu högre röst. Killen såg rädd ut. Vände snabbt på både huvudet och klacken. Sprang nästan därifrån. Ner för kullen. Bort mot parkeringen. Mamma var snabbt framme hos Livia och höll om hennes kropp som skakade nu. Skakade av ilska. Mamma använde sin lugnaste röst. Den som kunde få en upprörd jätte att hamna i djup dvala på en nanosekund. Bättre än alla sömnmedel i världen, brukade pappa säga. Mammas lenaste röst. Så ja. Så ja. Med bry-dig-inte-om-honom-rösten.

- Sätt ner dina förfäder i jorden nu, sa pappa. Visa hela världen hur mycket du älskar dem. Och bry dig inte om nyfikna själar. Det är förresten bra att vara nyfiken. Ibland. På rätt ställe. I rätt sammanhang. Glöm inte det, viskade han långt in i Lindas öra. 

De vände sig om när de gått en bit från minneslunden. Solen visade sig i ett svagt ögonblick uppe vid kullens kant och lät en solkatt lapa i sig all den blå färgen från Livias mammas klänning. Den bländade dem. De fick hålla upp händerna som skydd, för att se.

- Titta! Hon vinkar till dig, Livia. Sa mormor. Hon vinkar faktiskt.

Sedan tände de ljus hos morfar. Böjde ner huvudena en stund och berättade lågt för varandra vad var och en tyckt varit det allra bästa med Bengt. Morfar Bengt. Han var snäll, sa mormor. Lite för tråkig och allmän beskrivning tyckte mamma, som kontrade med en lång och invecklad historia om när morfar skulle lära henne simma. I ett dyigt kärr. Och i badkaret. Ett litet, vanligt vitt badkar. Vänd på dig nu. Hade morfar tydligen sagt. Och öva bentagen. Men jag sparkar ju i kaklet då, hade mamma visst protesterat. Det gör inget, jag sätter på plåster på kaklet om det börjar blöda! Hade morfar skrattat medan han visade hur bentagen skulle tas med armarna fäktande så att det rosa, spetsprydda duschdraperiet hade fladdrat. Linda sa inget. Tänkte bara. Tänkte på en massa saker som de gjort tillsammans. Ville behålla det för sig själv.

- Nej, nu går vi hem och dricker kaffe va? Sa mormor och tog Lova i handen. Men Lova drog sig snabbt ur greppet och böjde sig ner och tog upp något som hon stoppade i munnen. Snabbt som en vessla. 

- Nej Lova!! Mamma rusade fram och började bända upp Lovas starka små käkar. Fick ut en sten. En stor sten i förhållande till Lovas lilla mun. En len sten, visade det sig. Som det stod "Tänker på dig" på. 

- Bläh! Sa Lova.

**********************************************************************

- Du får ha lite överseende med Livia ibland. Mamma försökte lirka med Lindas medkänsla. Linda fattade det, men hon blev bara så rosenrasande när Livia helt plötsligt tyckte att hennes ängel var skitful. 

- FÖR ATT ALLA - ALLA - ÄNGLAR I DET HÄR JÄVLA LANDET INTE KAN VARA BLONDINER, FATTAR DU VÄL?!!? hade Livia gallskrikit.

- Tänk på allt hon varit med om, fortsatte mamma medan Linda tog ny sats för att försöka få mamma att förstå exakt hur ledsen och arg och sårad hon fortfarande kände sig.

- Änglar ska ju se ut så här! Linda hade stolt visat upp sin rosenkindade ängel för Livia som sa:

- Bläh! Såååå ful!

- Änglar kommer i alla former, sa mamma. Minns du inte att morfar brukade säga det?

Jodå, Linda mindes. Hon mindes också varför mamma hette Therése. Efter Moder Teresa. Mormor hade tyckt att Teresa lät lite trist, så hon hade undrat om de inte kunde pigga upp det med något franskt? Något med en lätt fransk klang? Som Therése? Morfar hade accepterat den kompromissen utan knot.

- De finns där när man minst anar det - änglarna. Sa mamma. Skyddsänglarna som håller sina vakande ögon och vingar över oss. Alltid. Kanske har de till och med kalaskula och flint ibland? Man vet aldrig. Man kan aldrig så noga veta.

Mamma log. Försökte tina upp Linda. Mamma gav sig inte. Hon ville verkligen bevisa att Livia hade haft rätt, tydligen. 

- Nej, jag säger inte att hon har rätt. Jag säger att vi måste förstå att vi inte alltid kan förstå hur det känns att ha gått igenom det trauma och den stora resa och livsomställning som Livia har tvingats göra och...

- Vaddå trauma?!? Undrade Linda.

- Ja, det att hennes föräldrar dödades och så. Att leva i ständig rädsla och få sin trygghet bortryckt på det sättet. Det måste ju göra väldigt ont. Här inne. Mamma pekade på vänster sida av sin blåa kofta. Upptill. Vid hjärtat ungefär.

- Tänk att försöka leva så normalt som möjligt efter det. Fortsatte mamma. Tänk hur det måste kännas att kämpa med att se annorlunda ut i det land som man hoppas ska välkomna en. Det land man hoppas att man snart ska få kalla hemma.

Vid det här laget hade Linda lugnat sig. Satt sig i soffan. Hon blinkade trött. Klippte med ögonen, som det visst hette.

- Förlåt, men jag orkar inte lyssna mer nu. Får jag gå och vila lite?

- Men självklart, sa mamma. Jag ville bara att du skulle se på saken från mer än ett håll. Ibland hjälper det. Mot ilska och halsont och allt möjligt! Det där sista skrattade de båda åt. Ett litet trött skratt från Linda, men ändå.

Linda travade upp till sitt rum. Snarare skrittade med långsamma steg. Hon fattade fortfarande inte varför Livia blivit så sur. Det var ju inte som att alla i hela landet var blonda precis, tänkte Linda och tvinnade en tunn, råttfärgad hårslinga mellan fingrarna. Hon satte lurarna över öronen. Zoomade ut. Lyssnade på de blandade låtar som morfar mixat ihop åt henne. Det hade han gjort inför en sommar när de skulle åka långt. 

- Så att du får uppleva landskapet utanför till ackompanjemang av rätt stämning. Hade morfar Bengt förklarat.

Hur han nu kunde vetat det? Att det böljande, skiftande landskapet utanför skulle stämma in så perfekt på musiken.

Eine kleine nachtmusik. Mozart. När skymningen föll över de stora, tomma fälten.

Welcome to the Cabaret! Precis när de passerade en av alla ljusskimrande stadsgränser.

Hello, is it me you're looking for? När en storögd ko kom så nära inpå, att Linda trodde att hon skulle kunna sträcka ut handen genom den halvöppna bilrutan och klappa den svartvita kroppen nästan helt utan ansträngning. 

- Vad ska vi göra när vi kommer fram? Hade Linda undrat.

Morfar hade böjt sig bakåt, på något märkligt sätt utan att släppa vägen med blicken. Lutade sig liksom förtroligt mot hennes hörn i baksätet och sa:

- Inget. Ingenting. Inget märkvärdigt alls. Vi ska bara vara. Och ta en fika till förstås. Det är när inget verkar hända som allting kan hända, förstår du.

Och Linda förstod. För det blev aldrig långtråkigt tillsammans med morfar, oavsett hur tråkigt de verkade ha det. Även om tiden stod stilla, så stod den stilla på ett intressant sätt i morfars sällskap.

- Ja , han hade en stark närvaro. Linda hade hört mamma säga så på begravningen. Hon hade sagt det med huvudet på sned. Och med ett lurpassande leende på de annars så torra och darrande läpparna. Hon hade sagt det till en tant som Linda aldrig hade sett varken förr eller senare. Bara den där sorgliga dagen i kyrkan hade hon sett henne. Tanten grät. Mycket. Som om hon hade känt morfar Bengt väl. Mamma hade sagt att det var någon från morfars förflutna. Från det förflutna. Och Linda hade fått ytterligare ett ord att slå upp i ordboken. Eller inte.

En stark närvaro. Jag ger dig min moooorgon, jag ger dig min daaag. Den knarriga rösten väckte Linda ur funderingarna. Hon gäspade, läste ett par sidor till i boken om kvinnliga mördare och tog ett stort bett på äpplet som hon plockat med sig från fruktfatet i köket.

- Sover du? Rösten kom från andra sidan rummet. Sooooover duuuuuu? Liiiiiiiinda?

Linda såg ingen. Hörde bara ett pysande, väsande ljud. Hon kunde inte svara. Hur hon än försökte så ville munnen inte lyda. Inte ett knyst fick hon fram.

- Liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiidaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa?

Sedan tyst. Helt tyst. Knäpptyst. Knäppt tyst. Förutom pysandet. Och väsandet. Och ett och annat litet förstulet pip. Pip. Pip. Pip. Som från en mus. Ovanför, i taket, började den trasiga innerlampan - som ingen orkat byta på ett par dagar - plötsligt att lysa igen. Som i ett trollslag blev det ljust. Alldeles för ljust. Klart och skinande.

- Borde inte du göra klart dina läxor nu? Pappas röst. Han satt där på sängkanten med dammsugarslangen i handen och tittade skeptiskt på en blodig sida som låg uppslagen. Men han sa inget om den, la bara lugnt ifrån sig slangen och slog igen boken och la den på nattygsbordet bredvid. Pappa strök Linda lätt över armen och upprepade ordet läxorna med ett frågetecken efter. 

- Sedan ska jag läsa lite i Solhunden för dig va? Efter korv Stroganoff och mammas goda pilaffris.

- King is kung, vet du. Sa pappa.

- Jag veeeet. Sa Linda och suckade.

Pappa log. Flinade. Undrade om hon drömt något fint?

- Nej. Eller jo. Kanske... Det var något. En mardröm? Linda visste inte. Hon visste bara att hon inte varit rädd. Inte var rädd. Och att hon skulle krama Livia länge, länge när de sågs nästa gång.

/helena