Förra helgen såg vi två filmer som både var väldigt lika varandra och samtidigt helt olika. Båda handlar om drömmen att uttrycka sig. Om viljan att hitta sin egen röst. Att göra sig hörd. Att räknas. Att hitta ett högre syfte - en djupare mening, om ni så vill.
Colette (2018). Filmen om Sidonie-Gabrielle Colette. Ett naturbarn, som man sa då. En fri själ. Som gifter sig med en världsvan man som lovar henne guld och gröna skogar. Bara hon finner sig i hans utsvävande liv i Paris bohemiska, men samtidigt konventionella och på många sätt formstöpta, kretsar. Han är författare. Eller rättare sagt - han driver en slags författarfabrik. Colette blir en del av den, och snart har hon vuxit ur både korsett och sitt insnörda liv och vill mera. Mycket mera. Och mycket mer än så ska jag väl inte avslöja om handlingen, eller Colettes liv.
Låt mig bara säga att varje filmruta fullständigt svämmar över av inredning som lockar och tjusar oss som ständigt söker antik ögonfröjd! OMG. Se, se, se!!
I Det vildväxande päronträdet (2018), the Wild Pear Tree (Ahlat Agaci i original) möter vi Sinan. Han när en dröm nära sitt hjärta. Samma dröm. Om frihet. Om att få uttrycka sig. Också han ett barn av sin tid. Vår tid. Men han är också en särling. Någon som sticker ut - och upp.
Han bär på det som många med författardrömmar bär på - frågor och funderingar. Obesvarade frågor. Frågor utan enkla svar. Filosofiskt och psykologiskt och socialt intrikata frågeställningar.
Också han brottas med sina närstående och relationen till dem. Pappa läraren. Den hårt arbetande idésprutan och djurvännen, vars avigsidor sätter spår i hans omgivning. Sonen Sinan pendlar mellan avståndstagande och viljan till förståelse. Sinan utmanar och ifrågasätter invanda mönster och nedärvda traditioner. Han är inte beredd att bara rätta in sig i ledet.
Omgivningar och inredningar är allt annat än överdådiga i den lilla byn där vi befinner oss. Men ändå, på något sätt, fångas jag av hemtrevnaden och inboddheten. Här lever verkligen människor. Här bor verkligen någon. Så känns det. Äkta.
Ingen lättsmält film. Inget insmickrande. Men bra. Mycket bra. En ärlig resa tillsammans med Sinan och hans berättelse.
<3
/helena
ps Sedan såg vi den fina - och "fula" - The Zookeeper's Wife (2017) också. På tjockteven häromkvällen. Den gick på femman då. Försenade ju Filip & Fredrik med ett par timmar eller så. Men det var det värt. Ytterligare ett inkännande porträtt av modets sanna ansikte. Modet att försöka hjälpa. Modet att försöka göra något. Om så bara något litet. Något litet, som ändå blir stort för någon. Något, i allt det förfärliga. Något modigt som ger eko in i vår tid. Och förhoppningsvis fortsätter - med allas vår hjälp - att eka långt, långt in i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar