I min hand - Fred

Försöker inventera en aning bland mina många bilder i mina många bildmappar. Fotona jag tagit hittills under året - de jag tagit in hit till er och alla de andra. Tänkte försöka samla dem en aning mer efter sina teman och en aning mindre efter datum. Lägga dem i ordning. Fast det är svårt, för jag gillar ju oordning. Lagom oordning, vill säga. En slags överblickbar oordning. Ordnat kaos. Eller så.

Lägger alla mina händer i en mapp. Orkar bara med januari och februari, innan jag tröttnar. Kliar mig i huvudet och undrar var de allra första I min hand-fotona har blivit av? Jo, just det - de måste väl ligga längst bak i decembers mapp. Förmodligen.

Tanken med bildtemat I min hand föddes efter att jag läst en artikel. En av alla artiklar om unga människors psykiska ohälsa. Jag tycker det är så sorgligt att så många av våra ungdomar mår så dåligt idag. Barn, många av dem är ju forfarande bara barnet.

Och jag återkommer till det jag ständigt återkommer till; att jag själv är väldigt glad att jag växte upp i en helt annan tid. En tid där saker fick ta tid.

En tid där vi satt uttråkade på våra rum och lyssnade på den tidens musik. Lyssnade och blundade och såg bilder för våra inre. Vi skapade våra egna bilder. Blev inte matade med allt utifrån. Alla tankar låg inte färdigförpackade och redo att mikras i första bästa snabbugn. Tankarna fick marinera på egen hand. Färgas av den långsamma rytmen och den egna fantasin.

Det var inte bättre då. Det var annorlunda. Och/men jag är säker på att vi mådde bättre mentalt. För att vi hade tid att ha långtråkigt, bland annat. För att det oändliga scrollandet inte ens var påtänkt?

Anyway.

Visst. Jag ville ha en enkel bilddagbok. Det var en av tankarna med I min hand-temat. Att bara kunna knäppa av en bild som skulle illustrera något som hade hänt eller skulle hända eller bara någon tanke eller något fint i vintage-väg. En bild om dagen hade varit idealet, förstås. Men det medgav inte tiden, så jag satsade på att ta en i veckan eller något i den stilen. Vi får väl se hur många jag har kommit upp i, så småningom, när jag orkar inventera vidare.

Men. Här kommer men:et. Tanken föddes också på grund av de där uppgifterna om ungdomars dåliga psykiska hälsa. Jag började tänka på vad som är viktigt i livet. I en ung människas liv framförallt, men även i allas våra liv: Att känna att man har viss kontroll. Att man äger sin tid och sin tanke. Sitt liv. Att man håller sin framtid i sin egen hand, på något sätt. Det här skulle kunna mynna ut i något djupt filosofiskt, men det ska det inte göra.

Låt mig bara konstatera att jag tror att många unga människor känner att de saknar den där kontrollen. De känner sig utlämnade åt något utanför sig själva. Låt oss kalla det samhällsstruktur eller tidsanda. Och allt kan vi aldrig kontrollera. Vi kan inte råda över liv och död och alla de stora sammanhangen som det är i stort sett omöjligt att få syn på - innan det har gått så lång tid att viss överblickbarhet överhuvudtaget blir möjlig.

Men. Men:et igen. Men vi måste ända försöka vara oss själva trogna. Hitta oss själva, som det så fint heter. Hitta det som är just du. Finna ditt spår. Följa dina tankebanor. Lita på DIN magkänsla. Få åtminstone en förnimmelse av att du har koll på vad du gör. På vad du ska göra. På vad du vill göra. Få en känsla av att du håller din egen framtid i din egen hand. Lite så.

Lite åt det hållet gick mina tankar med mitt I min hand-tema. Jag vill uppmana (unga) människor att sträcka ut sin hand. Lite oftare. Lite längre. Man vet aldrig vad som kan hamna där, men det är ändå viktigt att våga sträcka ut den.

<3
/helena

ps Bilden ovan är förra veckans I min hand-bild. Den som handlar om Nobelpriset. Främst om fredspriset. Den som handlar om ett land och en ledare. Men också om en ofantligt stor kontinent. Om hur viktigt det är att de nya ledarna börjar röja upp bland allt det gamla förlegade. Alla kan inte vara Nelson Mandela, men alla kan göra sitt för att verka i försoningens och fredens tecken.

För, som vi skrev redan i våra anteckningsböcker på mellanstadiet: Freden börjar mellan Dig och Mig.

Örhänget, som är rosa och lite extravagant, påminner också om en oförglömlig kvinna som gick ur tiden förra veckan. Sara Danius. En kämpe. En förkämpe. Någon i vars spår många vill - och kommer - följa. En sann förebild. En bildad förebild. En stilbildande förebild. (Vars berömda knytblus till och med kommer ställas ut på museum!?! Hur coolt? Jättejättejätte coolt.)