En sak slår mig, eller flera egentligen, när jag tittar på fotot som jag tog för ett par månader sedan - att jag har döpt min senaste huvudperson efter ett äpple. Nej, inte Jona Gold, även om det skulle vara ett fint namn på en karaktär. Inte heller Ingrid Marie, denna rödkindade pärla. Nej, en annan äppelsort. Men lika god.
Anyway.
Ville nog mest skryta med att jag kommit en bra bit på en ny berättelse - en ny början, ni vet. Alltid en ny början... Haha. Nej då, det händer faktiskt att jag avslutar en del saker också. En hel del faktisk. Fast mest av allt gillar jag ju att börja. Det vet ni.
Tänkte haft helt skärmfritt idag. Eller nästan, för vi ska titta på nästa avsnitt av The Sinner sedan. Annars tänkte jag mest legat lågt vad det gäller digitalt skrivande idag. Analogt. Hehe.
Men sedan kände jag ändå för att sända in ett hej till er, och sammanfatta veckan lite. Vi tar det väl ifrån början?
What Happened to Monday (2017). Den enda sedda filmen den här veckan. Och så var den inte ens särskilt bra. För våldsam för min smak. Men Noomi Rapace gör ett jäkla bra jobb, som inte mindre än sju syskon. Hon spelar alla sju. Och här talar vi verkligen om alla för en. Alla sju för en. Sju kvinnor till priset av en, skulle man kanske också kunna säga. Om man ville uttrycka sig extra kryptisk, och det vill man ju...
Som sagt, en bra grundstory. Skrämmande. En nära förestående framtid? Nja. Nej, det tror jag ändå inte. Men men. Willem Dafoe och Glenn Close i två mindre, men viktiga roller, höjer temperaturen på en aningen för småljummen thriller. Men se den för all del, Noomi briljerar! Och hunken är hunk-snygg. Tittvänligt, om ni lovar att blunda när det blir alltför våldsamt.
Det var ju en annan Glenn Close-film jag ville se, egentligen - The Wife (2017). Bygger på bok av Meg Wolitzer. En film som känns extra aktuell nu i dagarna. Om en nobelpristagare och hans fru. Haha, det där lät torftig och trist beskrivet, men jag vet faktiskt inte så mycket mer om den här annars så omtalade filmen av Björn Runge. Har inte riktigt hängt med här, missat alla recensioner och så. Har ju varken läst boken eller sett filmen - ännu.
En munter intellektuell. Ungefär så formulerade sig någon i TV-studion igår, angående Olga Tokarczuk. Tyckte det var en kul formulering. En anmärkningsvärd reflektion som får en att undra om den generella åsikten annars är att de flesta intellektuella är "omuntra". Ett surmulet och allvarligt gäng. Nagelbitande, inbitna pessimister som försöker skyla över sin brist på entusiasm genom att rycka på axlarna och kalla sig själva för realister. Är det så? Hoppas inte. För jag tror på munterhet. Jag tror att det är rätt väg att gå. Om inte annat så för att skratta åt hela skiten.
För ibland bombarderas vi verkligen med så mycket skit nu, så att det sprutar ur öronen. Det är tiggeriförbud här och övervakningskameror där. Och jag bara önskar mig ett förbud mot att få lägga så mycket idiotiska förbud. Jaga riktiga bovar istället. Folk som gör någon mer än en fluga förnär. Alla vi andra kan väl få fortsätta med vår fredliga tillvaro? Och en kamera, i min värld, är något som man har för att föreviga saker som aldrig får glömmas. Eviga ögonblick. Gärna ögonblick med positiva förtecken.
Nej hörrni, hur långt ska det gå, det här med att alla vi vanliga, fredliga, dödliga ska behöva anpassa oss efter de kriminella? Vi måste väl få röra oss fritt på våra gator och torg, utan att minsta fis registreras? Inte för att vi har något att dölja, mer än dålig andedräkt och fett hår och så då, utan för att vi alla har rätt att röra oss fritt och sköta våra privata business utan att storebror tittar på.
Det var bättre förr. Jag brukar inte tycka så. Jag brukar inte tänka så. Jag brukar inte säga så. Men ibland, i vissa sammanhang, är det svårt att låta bli att göra en sådan tankevurpa. För det är klart att det inte var bättre förr - inte generellt. Men vi måste våga ifrågasätta att nationalister, extremister, nazister och alla rasister ska sätta vår dagordning. Vi måste våga ifrågasätta, när rädslan kryper längre och längre in - och upp - i maktens korridorer.
Låt oss bemöta rädslan med kärlek. Kärleken till varandra. Vi måste fortsätta hålla ord som frihet, demokrati och solidaritet högst på alla våra dagordningar.
Visst ska vi bekämpa våld och brottslighet, som alltid. Men vi får inte göra avkall på vår frihet. Vi får inte låta rädslan sätta vår agenda. Vi måste sluta generalisera och leta syndabockar. Vi måste förebygga, jobba underifrån, så att färre unga människor söker sig till enkla lösningar och istället väljer att använda sina inneboende krafter - och sin kreativitet - till kärleksfulla och meningsfulla liv och handlingar.
Och jag måste sluta skriva att jag bara ska skriva något kort hej eller så. Och sedan slutar allt med att långt tal. Dessutom samma tal varje gång. Nåja. Åtminstone nästan samma tal. Men man blir ju bara så förbannad, hela tiden. På allt skitsnack om kriminalitet. Och allt uteblivet snack om hur vi ska bli bättre på att ta tillvara alla människors unika potential till att göra verklig samhällsnyttig skillnad. Eller hur?
Fast jag vet att det finns en massa positiva saker som pågår också. Hela tiden. Suger åt mig människors välvilja och uppfinningsrikedom, som biet suger nektar. Doftar på trycksvärtan som förmedlar självlysande solskenshistorier om givmildhet, självuppoffring och civilkurage. Heja er! Ni är bäst! För att ni vågar! För att ni orkar bry er!
Anyway.
Nej, jag har inte läst något av Olga Torkarczuk. Men jag känner verkligen att jag borde. Världen behöver fler gränsöverskridande, multibegåvade, rättframma, kunniga och ambitiösa optimister. Människor som tror på de besjälade tingen. Som tror på att behålla barnets blick. Som tror att vi kan lära oss något av det som varit. Som tror på att vi måste vara rädda om varandra - människor och djur. Ja, allt levande, måste vi våga vara rädda om.
<3
/helena
ps Nu ska jag försöka skriva ett stycke till om "min äppelsort". Sedan ska jag krama mannen. Ta helg liksom. Bara mysa och kanske se en riktigt bra film. Eller så läser vi högt. Om Per Åhlin, kanske. Eller ur Kerstin Ekmans bok.
pps Haha. Rubriken ja. Ni kanske undrar över den? Jag ville mest raljera över det här med att hitta en tillräckligt spekulativ titel på sitt konstnärliga verk. Något som sticker i ögonen och verkligen lockar till att slå upp sidan ett, eller trycka på play eller gå på bio, eller stiga in på den där utställningen eller vernissagen. Lite så. Med smör på. Och så tänker jag mig att litteraturpriset - Nobelpriset - alltid har ett sådant där mått av sensation över sig, oavsett om det är ett år när akademien tar sina första trevande steg efter skandalen, eller inte. Sedan är det ju faktiskt en brevkniv på mitt foto. Min finaste med Svea på. Och det är väl det den gör; levererar genom att sprätta upp?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar